Meny

Förtroende, vad är det?

Vid flera tillfällen, efter föreläsningar och panelsamtal, får jag höra påståendet att svenskarnas förtroende för nyhetsmedier är stabilt. Ofta hänvisas det till långsiktiga undersökningsserier från exempelvis SOM-institutet. Men samtidigt visar årets Demokratirapport att varannan svensk upplever att media driver en egen agenda. Hur går detta ihop?

Här finns en viktig skillnad att förstå – förtroendeundersökningar är ofta relativa. Om respondenter ombeds värdera exempelvis kvällstidningar och public service sida vid sida, kommer förtroendet för public service i regel att hamna betydligt högre, men det säger lite om det absoluta förtroendet.

Det är också kopplat till förväntansbild. Samma fenomen syns tydligt i bilden av polisen. Enligt Förtroendebarometern har polisen högst förtroende bland samhällsinstitutioner. Men samtidigt visar Novus data att mindre än var femte svensk tror att polisen skulle komma om de själva befann sig i en akut nödsituation. Det speglar en växande upplevelse av att man som medborgare står ensam, att samhället inte längre kan leverera trygghet. Trots detta uppfattas polisen som en aktör som gör sitt bästa, men under omöjliga förutsättningar. Alltså varför man inte tror polisen kommer är för att de gör så gott de kan men har inte tid med dig, högt förtroende men låg förväntan på leveransförmåga. Det samma hände med sjukvården under pandemin, medborgaren störde inte vården för den hade annat att göra, samtidigt hade de högst förtroende av alla i förtroendeundersökningen. De hade inte tid med dig som medborgaren, högt förtroende med låg förväntad leveransförmåga.

Samma mekanismer börjar märkas kring nyhetsmedierna. Det kan mycket väl vara sant att medier har högst förtroende, i jämförelse med andra aktörer. Om halva befolkningen samtidigt tror att medierna driver en egen agenda, undermineras journalistikens roll som oberoende granskare. Här finns ett allvarligt trovärdighetsproblem, särskilt om det inte tas på allvar av dem som leder och formar journalistiken.

Att gång på gång avfärda problemet med att ”förtroendet är oförändrat”, eller att ”det alltid kommer kritik”, är inte bara defensivt. Det är farligt. Det lämnar publiken med känslan att medier inte är intresserade av deras upplevelse, eller vill förstå varför så många uppfattar journalistiken som partisk. När mediechefer dessutom pekar ut techplattformar som roten till problemen, förstärks intrycket av ett företag som ser sig själva som offer, snarare än som aktörer med ansvar.

Kan en del av problemet vara samma sak med media som polisen och vården? Högt förtroende med låg förväntad leveransförmåga? Sannolikt inte, för det finns fortfarande en hög förväntan på media och en stor besvikelse, när nyheterna inte hanterar en viktig del, oberoendet, som är helt avgörande för trovärdigheten i det som produceras.

För oberoende är inget man bara säger sig vara. Det är något som måste bevisas varje dag. Liksom undersökningsföretag ständigt måste försvara sin neutralitet för att behålla sin trovärdighet, gäller samma sak för journalistiken. Det räcker inte att hänvisa till en enskild datapunkt, när andra tecken pekar på växande klyftor mellan institution och medborgare. Det jag ser i Novus undersökningar de senaste 15 åren är allt större sprickor i muren kring synen på nyhetsmedia, demokrati och andra fundament för ett välfungerande demokratiskt samhälle. Något som alla i ansvarsposition måste ta på allvar utifrån sin roll. Då kan man inte nöjt konstatera att man har högst förtroende, och i nästa andetag uttrycka att förtroende inte är viktigt.

En annan sak som ofta lyfts fram är confirmation bias, att som människa söka bekräftelse av sina egna åsikter. Det används ibland som en förklaring till varför människor inte litar på journalistiken. Men detta resonemang bygger på antagandet att publiken redan från början tror att alla försöker övertyga dem om något.

Människor vill i grunden förstå sin omvärld. Det ligger i människans natur att försöka lära sig nytt, att testa sina egna uppfattningar. Men om man tror att medierna har en egen agenda, att de försöker påverka snarare än att förklara, då stängs den dörren. Faktan undermineras av den gnagande känslan hos publiken att de försöker påverka oss i egenintresse, inte för att granska makten och förklara hur samhället ser ut.

Därför är upplevelsen av oberoende så avgörande. Nyhetsmedier behöver aktivt visa att de är oberoende, precis som politikerna måste visa att de arbetar på medborgarnas mandat att förvalta landet. Det spelar ingen roll hur goda intentionerna är om medborgaren upplever att leveransen uteblir.

Avslutningsvis, vi lever inte i ett ”post truth”-samhälle, utan i ett ”post trust”-samhälle.

Och för att förstå det, måste vi också förstå att tillit inte kan reduceras till en procentsats i en årlig förtroendebarometer.

Jag skrev också en debattartikel om hur viktigt det är att nyhetsmedia återfår förtroendet, publicerad i Dagens media, men då den är bakom betalvägg, finns den också att läsa här: Nyhetsmedierna måste återvinna förtroendet – annars hotas demokratin

 

Torbjörn Sjöström

VD

Novus

Novus kundcase

{{ _sitesettings.l10n.newslettersignup.closedcontent }}
{{ _sitesettings.l10n.newslettersignup.opencontent }}:
{{ _sitesettings.l10n.newslettersignup.opencontent }}: