Har politiken glömt bort väljarna?

Regeringskrisen som pågår nu förvånar mig stort. Mindes man inte hur jobbigt det var innan? Hade man glömt bort vad alternativen var? Att Januariavtalet var en kompromiss visste väl alla? Men Vänsterpartiet ställde plötsligt ett ultimatum om den politiska fråga som är en del av plats 13 av väljarnas viktigaste politiska frågor. Man hade innan dess också släppt igenom något som borde vara ännu närmare ett vänsterhjärta. En moderniserad LAS.

Dadgostar sänkte regeringen men vill fortfarande ha Löfven som statsminister. Ulla Andersson sa sedan att V var beredd att släppa skattepolitiken som borde vara detta partis största hjärtefråga för att C skulle samarbeta. Är inte det en större fråga än den som startade allt detta? Betyder det att man insåg vad man dragit igång? Att ett extra val för Vänsterpartiet ökar risken för en stark högervridning? Något man genom att stödja Januariavtalet faktiskt höll borta? Kan det vara det som stått på pappret som Sjöstedt hade? ”Glöm inte att Januariavtalet håller högern borta”.

Ett ultimatum som ledde till en regeringskris och i skrivande stund hoppas Kristersson att han skall kunna bilda regering utan en majoritet mot sig. Men mandaten talar emot detta. Även om det går igenom med lite tur, är det ett svagt stöd för att bli statsminister och för att få igenom en budget. Det krävs nog inte mycket för att andra skall använda samma öppning som Vänsterpartiet nyttjade.

Löfvens stöd efter att L lämnat januariavtalet är nästan lika svagt. Bara ett mandat mer än Kristersson ser ut att få som det låter nu.

Blocken är cementerade och makten är vad det handlar om. Sakpolitiken kommer i andra hand.

Just fixeringen vid vänster eller höger som cementerat denna blockpolitik. En vänster höger retorik som egentligen inte håller ihop när man tittar på politiska sakfrågor.

Sakpolitiskt borde till exempel en S, M och C regering ganska lätt kunna få ihop en budget. Den skulle få en stark ställning i riksdagen. Vad de vill med landet i stort är väldigt lika. Men partistrategiskt avfärdas detta som helt omöjligt. Vem skulle då bli statsminister? Vem skulle anses vara förlorare? M, S eller C? Hur skulle det då gå i nästa val? Kommer SD bli ännu starkare?

Man glömmer i handling bort att väljarna ofta prioriterar sakfrågor. Men partierna glömmer snarare bort sakfrågor för att prioritera partiet. V:s exempel ovan är bara ett exempel. Den välvillige säger att det handlar om kompromisser. Men det är kompromisser baserat på primärt partipolitiska prioriteringar, där absolut inte vill bjuda motståndaren på politiska poänger.

Man glömmer att om man gjort ett bra jobb och faktiskt förvaltat landet och tagit ansvar utöver partistrategin. Alltså fokuserat på det man blev framröstad att göra så hade väljarnas förtroende ökat och med det även stödet. Valet är inte en blancocheck från väljarna till partierna. Det är ett förtroende man måste förvalta under hela mandatperioden.

Den historiskt höga väljarrörligheten är en direkt effekt av minskat förtroende för politiken. Men också för att väljare prioriterar sakfrågor före partier.

Man glömmer också bort att det är riksdagen som är det beslutande organen. Demokratin utgår från samarbete och att förvalta landet åt oss väljare. När vi andra har fullt upp med att leva vårt liv och vi finansierar vårt gemensamma samhälle via skattsedeln. Men det låter ofta felaktigt tvärtom: Att folket arbetar för politiken.

Hur kom vi hit?

Det talas om politikerförakt, och det finns minsann stöd för det på många sätt. Förtroendet för partiernas företrädare är mycket lågt och extremt polariserat. Det har Novus undersökningar visat ända sedan Reinfeldt avgick. Han var nämligen en statsminister som även oppositionens sympatisörer hade förtroende för. Även om de inte sympatiserade med honom. Nu likställs förtroende med sympati. Andra partiers företrädare är verkligen inget man kan ha förtroende för nu för tiden.

En starkt bidragande orsak till detta är att man nu fastnat i valrörelsen. Kampanjer fokuserar mer på att sänka förtroendet för politiska motståndaren än att höja det för sin egen kandidat. Detta har man lärt sig från USA, och handlar om att det går mycket fortare att sänka förtroendet än att höja det. Men man utgår från ett parlamentariskt nollsummespel och man ökar klyftorna mellan partierna. Men offret för detta kortsiktiga tänk är stödet för ett demokratiskt samhälle. Och den som kastar smuts brukar själv bli rätt smutsig. Så det påverkar alla politikers förtroende negativt.

Orsaken till sjunkande förtroende för politiker är för man faktiskt börjar förakta väljarna, de är bara ett verktyg för att få makten. Glömmer bort vem som är chef över vem. Glömmer bort att man skall locka väljare, vinna deras förtroende, inte jaga dom.

Det är inte bara partiernas fel. Medias här och nu mentalitet och fokus på konflikter och känslor drar in politiken i detta också.

Men mer om detta någon annan gång. Nu är det faktiskt upp till både politik och media att komma ihåg vem man finns till för. Oaktat hur det går nu i denna regeringskris så har man ett större ansvar. Landet kommer behöva ledas på folkets mandat så länge vi har ett demokratiskt samhälle. Det är verkligen ingen vidare sätt att fira 100 års jubileum för demokratin i Sverige. Alla inblandade borde kunna bättre.

Men vad ni än gör, skyll inte på väljarna. De gör sitt. Röstar, betalar skatt, följer lagar.

Torbjörn Sjöström

VD

Novus

{{ _sitesettings.l10n.newslettersignup.closedcontent }}
{{ _sitesettings.l10n.newslettersignup.buttonlabel }}
{{ _sitesettings.l10n.newslettersignup.opencontent }}:
{{ _sitesettings.l10n.newslettersignup.opencontent }}: