Del 2: Privata näringslivet vs det offentliga

Detta är del två där jag lyfter vikten att tänka om kring människans roll och den offentliga ekonomin. Del 1 kan läsas här: Dags att tänka om kring synen på människans roll i samhället

Istället för en reaktiv syn på samhället kan man faktiskt ändra perspektiv lite och genom att utgå från människan i samhället kan man faktiskt skapa en positiv samhällsutveckling. Men det kräver att man tänker om lite kring gamla “sanningar”.

En vuxen som inte kan sysselsätta sig är inte bara en personlig tragedi. Meningen med livet för individen är faktiskt en meningsfull vardag, när den försvinner förminskas livslängden radikalt. Men det är också en ekonomisk kostnad eftersom den personen får betalt utan att göra något. (också kärnproblemet i medborgarlöner, skapar helt fel drivkrafter för individen och samhället).

Utifrån detta perspektiv är en offentliganställd nästan gratis, något meningsfullt uträttas, meningen med livet uppfylls (i alla fall delvis) och pengarna kommer till slut tillbaka.

Men om personalneddragningar i det offentliga leder till fler utan sysselsättning är besparingen faktiskt en kostnad.

Men det förutsätter självklart att det också finns ett privat näringsliv

Förenklat bör man se det så här:

Privata näringslivet genererar ett värde och bidrar med finansiering till det offentliga.

Det offentliga underhåller samhället. vård, skola, infrastruktur, trygghet etc. Men skapar inget värde utöver gemensam infrastruktur. Dock bör det i stort ses som nästintill kostnadsneutralt vad gäller personalkostnader.

Men de som är utanför detta är en direkt kostnad. Både ekonomiskt och medmänskligt.

Målet är så klart att det finns så många privata jobb som möjligt. Där kommer tillväxten och det finansierar vårt offentliga system.

Det måste finnas en affär som genererar ett värde och det finns et behov av fler människor att göra jobbet. Om man underminerar marknadsekonomin blir det snabbt skevt. Automatiseringen är inget hot mot anställda i privata näringslivet. Tvärtom kommer det växa fram nya roller där tekniken kan vara till stöd för människan privat och yrkesmässigt. Men tro inte att målet är att ta bort människan från ekvationen. Det är både naivt, destruktivt och feltänkt. Det man då gör är att ta bort meningsfullheten med livet. Det leder bara till negativa effekter på alla plan, micro och makro.

Men tillbaka till kärnan som lyfte i förra texten:

Alla som inte kan få privata jobb bör jobba inom det offentliga. Ett meningsfullt jobb för en meningsfull lön. Hellre för mycket personal än för lite. Kostnaden är mycket liten. Att dra ned på antal arbetande i det offentliga leder sannolikt till en ökad samhällskostnad.

Självklart skall det inte innebära att man tar bort rätten att vidareutbilda sig. Men vidareutbildning skall inte vara den enda vägen, vilket det är lätt att det tolka som nu.

Förutom att arbetslösa enbart är en kostnad finns ännu fler argument:

För lite personal i skolan leder till sämre utbildning och en sämre framtid för individen.

För lite personal i vården leder till att människor är sjuka längre. Är man sjuk kan man inte arbeta. Ökad kostnad för Försäkringskassan men framför allt kostnaden för minskad produktivitet i den privata sektorn. Sjuka människor bidrar inte till skatteintäkter. Privata sjukförsäkringar är ju ett symptom på problemet och visar företagens vilja att hålla sina medarbetare friska för att det är för allas bästa.

Det är sjuka människor är en kostnad ekonomiskt och personligt och det offentligas huvudsyfte måste vara att minimera dessa. Vårdens kostnad kan inte ses som en isolerad post. Höga vårdkostnader pga att folk blir friskare snabbare är sannolikt en samhällsekonomisk vinst.

För få poliser leder till ökad polisfrånvaro och en administrativ börda istället för att upprätthålla ordningen. Utöver då de enorma samhällskostnader som brottsligheten skapar.

Ickefungerande infrastruktur är en katastrof för samhällsutvecklingen och slår hårt mot alla. Osv.

Man får aldrig glömma att det offentliga är till för människan. Vi medborgare finansierar detta gemensamt för oss. Politiker är framröstade av oss medborgare för att utveckla samhället på vårt mandat.

Målet i en välfärdsstat är ju att alla skall få vara friska, trygga och kunna göra något meningsfullt med sitt liv.

Det verkar ha glömts bort i jakten på suboptimeringar och besparingar i det offentliga som ofta snarare blir en kostnad.

Torbjörn Sjöström
VD
Novus