Skita inte ned våra liv

Varje dag läser jag en eller flera poster på Linkedin om betydelsen av att jobba långsiktigt med kreativa lösningar i företagets marknadsföring. Kreativitet ger lönsamhet. Så enkelt är det. Dagligen påminns jag om detta. De vanliga avsändarna är System1, Eatbigfish, Ehrenberg-Bass eller någon från Sveriges Annonsörer. Det kanske säger en del om den bubbla jag befinner mig i på Linkedin, men påståendet om vikten av kreativitet är väl underbyggt.

Så varför händer inget? Varför tvingas vi fortsätta att se hårresande ointressant reklam och globala undersökningar som visar att endast 13 procent av intervjuade kreatörer jobbar på ett företag med riskvänlig inställning till kreativt arbete? 13 procent. Resten ägnar sig åt marknadsföring som de flesta är likgiltiga inför. Som de inget känner för.

Det ger ingen lönsamhet och det kostar mycket. System1:s Andrew Tindall påpekade nyligen att aldrig tidigare har världen lagt så mycket pengar på reklam som 2025 – och aldrig tidigare har reklamen gett så låg effekt.

Så varför händer inget? Hård fakta tycks inte fungerar och därför kan man lika gärna moralisera. Vädja om lite anständighet och hänvisa till det arv vi lämnar efter oss.

Första gången jag verkligen stannade upp och funderade över kreativitet mer än som ett redskap var i en bloggpost av Martin Weigel, som då, 2018, var strategichef på reklambyrån Wieden + Kennedy. Rubriken var ”Escape From Fantasy” och bloggposten bestod av typ 150 slides – eller om det var memes. Citat och fakta blandades med bilder från fantasy och science fiction. Det hade varit hopplöst att ta till sig om det inte varit för Weigels lidelsefullt slingrande resonemang. Om vikten av att ta människor på allvar. Att inte behandla dem som konsumenter, användare, personas eller datapunkter. Utan som tänkande och kännande personer.

Han tittar bakåt till 1600-talets Rom och konstnären Caravaggios tavla ”Paulus omvändelse” i kyrkan Santa Maria del Popolo. En komplex komposition med Caravaggios ljusspel och symbolik att tolka. Som all annan kyrkokonst hade den som funktion att undervisa om Bibeln och den kristna tron. Kyrkobesökare – fattiga som rika, unga som gamla – förväntades ta till sig Caravaggios konstverk.

Weigel tar oss hundratals år framåt till Italien under 1920-talet, då Campari anlitade landets bästa konstnärer för att göra reklamposters. Och vidare till London på 1930-talet, där London Underground skapade egen reklam som är konstverk i sin egen rätt.

Han avslutar avsnittet med Londons tunnelbana 2017. En annons för Trivago visar en kvinna som tittar tomt på betraktaren med copyn: ”Find your ideal hotel for the best price”. Reklam som du antagligen lätt kan hitta liknande exempel på även i Stockholms tunnelbana.

Martin Weigel skriver:

”Se hur reklamen har slutat bry sig om att den faktiskt existerar i – och hyr in sig i – vår offentliga miljö.

Se hur den har gett upp varje tanke på att bidra estetiskt.

Hur den har glömt den mest grundläggande idén om ett utbyte av värden.

Hur den inte bryr sig om något annat än att du lägger märke till den. Och att du betalar.

Hur den nöjer sig med att tränga sig på, oinbjuden, och skitar ner våra liv.”

Den bloggposten tänker jag ofta på.

Billy Andersson är i dag fri skribent och driver nyhetsbrevet Dynamic Impact of Super Creative Operations, DISCO. Tidigare har han under många år jobbat som Resumés printredaktör, tagit fram konceptet Resumé Insikt och varit Resumés omvärldsbevakare.

Vi bjuder på kunskap, fakta och rapporter inom området varumärke och kommunikation i form av Novus Varumärkesbrev. Vill du ta del av det? Prenumerera här.