Det har forskats, funderats och skrivits en hel del om lycka de senaste åren. Det har också forskats, funderats och skrivits en hel del om stress och oro på senare tid. Men däremot har de inte studerats tillsammans i någon nämnvärd utsträckning. Hur hänger de två måendena, som på engelska fått namnen wellbeing och illbeing, egentligen ihop? Gör stress och oro oss mindre lyckliga och är lyckliga människor mindre stressade och oroade? Eller går det att vara båda samtidigt?

Vi bad drygt 1000 slumpmässigt utvalda svenskar att ange både sin lycka och sin stress och oro på varsin skala 1-10. Det visar sig att genomsnittet ligger över mitten på båda skalorna, 7 respektive 5. Det pekar på att folk både är ganska lyckliga och förhållandevis stressade och oroade. Korrelationen mellan de två måendena är ungefär 30 procent, vilket betyder att de till största delen är oberoende av varandra. Det säger nog en del om den tid vi lever i, där vi har bättre förutsättningar och större möjligheter än någonsin tidigare, men samtidigt fler val och ställningstaganden att göra. En tillvaro som ger oss anledning både att vara lyckliga och att vara stressade och oroade. Och dualiteten har säkert förstärkts för många sedan vi drabbats av pandemi, krig och ekonomisk osäkerhet: mycket att stressa och oroa oss över, samtidigt som det dagliga livet trots allt fortsatt vara ganska (till och med förvånansvärt) bra.

Men i analyserna går det också att se skillnader i hur folk hanterar de två måendena. De spiller till exempel över mer på varandra för män än för kvinnor, i storstäder mer än i mindre städer och mer bland unga. Jag skriver närmare om det här: https://www.svd.se/a/Kn8G2X/ekonomiprofessor-micael-dahlen-lycka-och-oro-samtidigt-mojligt En viktig slutsats är att balans i livet handlar om att kunna må dåligt utan att sluta må bra och att inte hänga upp sitt välmående på att vara fri från stress och oro. Vi behöver identifiera och vara uppmärksamma på livssituationer och livsstadier när det är extra viktigt.