Varför sjunker förtroendet för politiker och politiken?

Jag tog upp förtroendets vikt i mitt förra blogginlägg. Efter det fick jag lite kommentarer om att detta är något som händer i västvärlden. Vilket stämmer. Detta är en trend vi sett i en stor del av väst.
Det jag kommit fram till så här långt är att det har att göra med förändringen i hur vi uppfattar samhället.

Det har funnits en paradoxal sak som jag följt under många år, vi är trygga i Sverige, men vi tror att vi som individ har tur och att den stora majoriteten har fått det sämre. Hur kommer det sig att en stor majoritet är trygga och har fått det bättre, men att denna majoritet tror att man är ett undantag och att de flesta man inte känner har fått det sämre?

Lägg sedan till den i mina ögon låga tilltro till att politiken kan lösa problemen som händer i samhället och att förtroendet för politikerna är lägre nu.
Detta är inte en isolerad händelse i Sverige, utan det sker i stora delar (kanske hela) västvärlden, hur är det möjligt?

Vad är det som händer? Det är en rubrik på en föreläsning jag hållit på många ställen de senaste åren, det är en levande föreläsning som förändras ju längre jag kommer i tankarna kring detta. Men det utgår från de frågeställningar som jag nämner ovan.

Min grundhypotes som fortfarande står sig är att det finns inget annat sätt att skapa sig en bild av samhället kring de övergripande frågorna annat än via massmedia. Där sätts den kollektiva bilden av nutiden. Jag hittar inget som säger emot detta faktum egentligen. Vårt behov av nyheter är konstant. Nyheterna fungerar som vår omvärldskoll. I regel räcker den, om vi inte har ett specifikt intresse för någon viss fråga. Men de flesta bryr sig inte om detaljerna, livet är liksom fullt ändå. Men man vill ha en övergripande koll, och den kommer från massmedia. Den kan inte komma från något annat håll.

Det jag landade i ganska fort var att många redaktioner tittar på den anglosaxiska ”lösningen” på digitaliseringen. Att man jobbar mer eller mindre i konstant ”breaking news” läge och att känslor trumfar fakta i nyhetsvärderingen.

Denna förändring har förenklat lett till att nyhetsvärderingen inte alls i samma omfattning går ut på att förklara skeenden, utan man bevakar och kablar ut det direkt. Man överlämnar en hel del av nyhetsvärderingen till mediekonsumenten. Däremot fick aldrig mediekonsumenten reda på att grunden i produkten förändrades så radikalt. Så man skapar en skevhet mellan produktionen på produkten och förväntan på produkten. När vi pratar om något så abstrakt som ord så är det inte alls lika lätt att se denna skevhet.

Konsumenten tror fortfarande att det sker en redaktionell värdering i allt som sänds. Men producenten tycker att det ju är uppenbart att man inte kan göra den avvägningen, det är ju här och nu som gäller. Man gick från att förklara till att bevaka. Man jagade det som väckte mest känslor. Att någon tycker något är ju också alltid sant. Det är ju svårare att ge en rättvisande bild av en allt mer komplicerad global värld där en händelse i Nordkorea kan påverka lönerna för svenska arbetare. Det är ju milt sagt sjukt komplicerat.

Samtidigt har ju journalistkåren föryngrats kraftigt, de äldre förstår sig ju inte på internet, engagemang och delningar, och man har ju inte råd med höga löner när betalningsviljan sjunker. Effekten av en snabb föryngring inom en bransch innebär ju i regel att yrkeserfarenheten försvinner.
Detta är viktigt att förstå utifrån mediekonsumenten som ju förväntar sig att nyheterna är rättvisande och relevanta.
Underhållningen kommer ju via underhållningsprogrammen.

Vad har detta med politiken att göra då? Det är ju trots allt val om några veckor nu.

Jo för det första måste politikerna förhålla sig till den upplevda verklighetsbilden. Den får man via massmedia. Skulle man motarbeta den så har man ingen chans. Alliansen hade en extrem utmaning med det under förra valrörelsen, och jag vet att regeringen idag också har samma utmaning.

Egentligen är Sverige ett jättebra land, de flesta har ett jobb, de flesta är trygga i sin egen situation. MEN de som har fått det sämre hörs mest. Och vi, jag säger vi för att det är en klar majoritet, vi tror att vi haft tur som inte råkat illa ut som den upplevda majoriteten vi hör om i nyheterna hela tiden. För är det tur så kan turen vända. Det upplevs inte vara grundläggande stabilitet i landet som har gjort att just vi har fått det bra/bättre. Utan det är turen. Turen kan snabbt vända.
För det är nämligen helt omöjligt att förstå utifrån nyhetsbevakningen att det finns någon logik i det som händer.

Där är nästa pusselbit i detta. Överraskande händelser är kärnan i nyhetsbevakningen. Det är egentligen inget fel i det. ”Flash! Inget har hänt” funkade bara när Trump sa att allt gick åt pipan i Sverige. Men det som saknas är orsaken, förklaringen och perspektiven. Fördjupningen som gör att vi ser att det inte bara är slumpen/blixten som bara slår ned.

Kan vad som helst hända när som helst vad är de förtroendevalda till för?
Hur kan vi ha förtroende för våra politiker om de bara är reaktiva och löser akuta problem?
För det är känslan man lätt landar i så som politiker syns i massmedia. En minister intervjuas om en fråga som han eller hon inte ens visste om innan direktsändningen. En fråga som personen också förväntas lösa direkt.
Lägg sedan till de förstorade konfliktytorna till de reaktiva politikerna. Ofta när något oväntat händer och politikern uttalar sig så får vi veta att det var någon annans fel. Mer sällan att det finns en plan att lösa den stora frågan.

Ja detta är några ledtrådar till det sjunkande förtroendet och oron i västvärlden. För samma saker pågår just nu i alla länger jag tittat på. Vi är ju också samma människor som reagerar på detta ungefär likadant som kollektiv.

Torbjörn Sjöström

VD

Novus