Om partiledarförtroende, historik och sambandet med väljarstöd

Novus kunde idag presentera en undersökning kring partiledarförtroendet. Den genererade en hel del intresse men jag tror det kan vara bra att förklara sambandet mellan partiledarförtroende och väljarstöd.

Så här är det förenklat enligt Novus studier.

Förtroendet för partiföreträdarna är det första steget. Är partiföreträdaren trovärdig är partiet värt att lyssna på. Är de inte trovärdiga är det ingen idé att lyssna.

Alltså högt förtroende betyder inte att man automatiskt kommer att vinna väljare. Men det är värt att titta på politiken partiet för.

Gillar man sedan politiken då kan man tänka sig att rösta på partiet.

Vi har flera gånger kunnat konstatera ett samband mellan politiskt sakfrågeägarskap och väljarstöd. Men förtroendet får vi inte in där av denna anledning.

Sedan har vi noterat att förtroendet för partiledarna sjunkit drastiskt. Idag har alla partiledare ett negativt balansmått. Alltså fler som har lågt förtroende än högt. Det har också skett en polarisering, där det är svårare att ha förtroende för sin politiska motståndares partiledare.

Men är det rekordlågt förtroende nu? Det har en del spekulationer om att det skulle vara extremt lågt precis nu. Så är det faktiskt inte. Här är en balansmåttet för partiledarförtroende för en undersökning om året sedan 2011

Jag har förtydligat noll läget så det blir lättare att se, som man ser är alla partiledare under noll sedan 2014. Det har funnits tillfällen som inte syns här då partiledare varit över “nollan” även efter, de syns inte då jag enbart har en datapunkt per år. Men oaktat det är trenden mycket tydlig. Den verkligen proppen gick ur förtroendet bland partiledarna som helhet i samband med flyktingkrisen 2015. Förutom ett partis partiledare som sakta men säkert ökat i förtroende år för år. SD, som ju också ökat stadigt i väljarstöd. Förtroendet för partiledaren är en viktig grundförutsättning. Särskilt nu i det digitaliserade medielandskapet då nästan allt kretsar kring individer. Om det så är partiledare eller miljlöaktivister, så är det personen som kittlar och skapar medienerv.

I grafen ovan har jag summerat alla balansmått, då ser man ännu tydligare den totala kollapsen som helhet. Även om SD:s partiledare ökade i balansmått och förtroende så påverkar det bara helheten marginellt.

Alltså förtroendet för partiledarna är historiskt lågt, men det har mer eller mindre varit en konstant sedan flyktingkrisen 2015, då politikerna faktiskt som kollektivt visade att man inte kan hantera samhällsförändringen. Genom att först med bestämdhet mer eller mindre kollektivt säga att det fungerar till att sedan konstatera att det inte gick.

En sista kommentar om förtroende, just nu verkar det som i det politiska tonläget som att man på allvar tror att förtroendet kan öka om man säker sin politiska motståndares förtroende. Så fungerar inte förtroende. Utan man måste arbeta med sitt egna förtroende, sluta att ta det för givet och visa att man kan vara pålitlig. Väljarna förväntar sig ansvarstagande och politiskt ledarskap. Inte en grupp som bara letar efter syndabockar eller försöker skrämmas med att motståndaren är ännu värre.

Torbjörn Sjöström

VD

Novus