Inkludering leder lätt till exkludering

Snabba förändringar i bilden av ett samhälle leder till ökade konflikter.

(I texten använder jag media och politik som exempel, men detta applicerar på allt)

Viljan att inkludera är alltid god. Finns det hjärterum finns det stjärterum. Men fysikens lagar gäller ju fortfarande och oftast är utrymmet begränsat.

I ett inkluderande samhälle måste man säkerställa att nya inte tränger bort gamla.  Något som lätt sker. För att ge plats åt andra behöver de som redan är där lämna.

Allra tydligast är det i mediasverige. Målet verkar vara varannan svensk, varannan utomeuropé, varannan kristen, varannan muslim, varannan man, kvinna, homosexuell och ickebinär. Varannan ung, medelålders och gammal. Det räknas pinnar för att säkerställa att det är en jämn fördelning. Man blir bra på det man mäter.

Men när denna önskan till inkludering leder till att andra känner sig exkluderade? Mediesverige är ett exempel på en förvånansvärt begränsad yta. Trots nästan konstanta livesändningar och det oändliga internet blir inslagen kortare och kortare och oftast är det samma människor är som syns på alla ställen i stort sett samtidigt.

Ökad inkludering i det offentliga rummet leder till en medveten exkludering och mediedemografin förändras snabbt.

Ytan är viktigare än innehållet. Detta har pågått länge och tanken var god. Minoriteter skall också synas och höras. Allas lika värde är en central hörnsten i en demokrati.

Detta fokus på identitet och framförallt att säkerställa att det blir varannan av de man anser är i minoritet leder till att bilden av samhället radikalt förändras. Medborgaren bygger sin bild av samhället via nyhetsmedia. En nyhetsmedia som samtidigt fokuserar på konflikter och känslor mer än att beskriva och förklara.

Den som kan sin grundskolefysik känner till Newtons tredje lag, en ökad kraft mot något skapa en lika stor kraft tillbaka. Det samma händer med människor, knuffa på någon och se vad som händer. Särskilt om man knuffar på någon vars enda synd är t.ex. att tillhöra ett visst kön.

Nu tänker säkert många att det inte är mer än rätt, bort med de gamla! Det är vår tur nu! Det kan stämma, men vill man exkludera grupper måste man räkna med motreaktioner från de som trycks bort.

Summera viljan av inkludering, en förändrad demografi i det offentliga och fokus på konflikten och motreaktionen blir ungefär lika stor som den initiala kraften de utsätts för.

När inkluderande leder till ett aktivt exkluderande och vem man är likställs med vad man tycker och representerar ställer man automatiskt grupper mot varandra. Det förenklas lätt till en konflikt. ”Är du inte med oss är du mot oss.”

Man måste förstå och minnas att vi alla är människor. Känner man sig pressad och otrygg sker en motreaktion.

Det spelar mindre roll om du har rätt eller fel om man generaliserar konflikten utifrån identitet. De som inte tycker/ser ut som du kommer att reagera om de blir ställda på motståndarsidan i en konflikt.

Genom att ställa grupper mot varandra ser man heller inte allas lika värde. Man missar faktisk att alla är människor som alla har samma rättigheter. Rättigheter som skall leda till lika möjligheter. Men inte en rättighet att trycka ned någon annan. Sker det legitimeras en motreaktion. Resultatet blir låsta positioner och bakåtsträvande bland de som pressas.

Om stora grupper upplever att de får rättigheter fråntagna skapas en grogrund för populism och ickedemokratiska rörelser i demokratins namn. Om majoriteten upplevs knuffas undan på grund av minoriteter känns inte samhället längre demokratiskt.

Detta är inget svenskt utan ett mänskligt fenomen.

Men något att tänka på, och kanske ett sätt att förstå vissa nationella och internationella förändringar.

Torbjörn Sjöström

Vd

Novus