Om för och motpartier, ett sätt att försöka förklara populismen

De populistiska partiernas framgång är kraftig i hela västvärlden, Trumps seger i USA valet är ett exempel, men det finns en lång rad exempel.

Om vi tar och utgår från Sverige som exempel så hade vi en ganska märklig situation, finanskrisens effekter i Sverige avfärdades, men även om vi inte hade så många konkurser och den omfattning av problem som nästan alla andra europeiska länder hade, så var vi inte opåverkade. Den oro som finanskrisen skapade med varselvåg och svarta rubriker tillsammans med syrienkrigets första flyktingvåg gjorde att vi påverkades i hög grad, här läggs en stor del av grunden till den oro vi nu börjar prata allt mer om i det publika rummet.

Oron som sedan cementerades i valrörelsen med slogans som ”Sverige håller på att gå sönder”, under valrörelsen vad det väldigt få referenser till finanskrisen. Målet var att sittande regeringen skulle förlora. Fokus blev på problemen och troligtvis hoppades S på att deras underliggande förtroende skulle räcka för att vara ett trovärdigt parti att lösa problemen.

Det är här vi kommer till för och motpartier. Något jag använt under några år för att försöka förklara den underliggande logiken kring den politiska utveckling vi ser, som med alla rubriker är det en generalisering och det finns alltid detaljer som komplicerar bilden, men det är ett bra ramverk för att lättare kunna förstå de stora dragen.

Förpartier är de partier som utifrån sin ideologiska övertygelse vill utveckla ett land genom sin politik. Fokus är en bättre framtid genom att lösa problem genom att applicera sin politiska vision. Målet är att det skall bli bättre, problemen löses genom förbättringar. I det stora hela är landet man lever i ganska bra, därför blir den praktiska politiken oftast mindre förändringar, sällan radikala reformer som vänder upp och ned på vår egen självbild som land. Även om retoriken i den politiska debatten är hård så är det de faktiska skillnaderna rätt små mellan olika för partier i ett stabilt land som Sverige.

Motpartier utgår från ett trasigt samhälle, där man snabbt måste stoppa en negativ förändring. Fokus är att nödbromsa en negativ utveckling. Oftast vill man tillbaka till hur det var förr. Förändringen som sker nu och förordas bland förpartierna är grovt skadlig och förstör landet. Det primära målet är inte lösningarna, utan att stoppa det akuta förfallet. Sedan kan man börja jobba med lösningar. Konfliktytan är oftast stor mot andra partier, inte bara retoriskt, men också faktisk. Ett motparti drar till sig flera typer av väljare, ideologin är inte så viktig, deras partiföreträdare kan verka helt osårbara för kriser som ett förpartis företrädare aldrig överlevt. En stor grupp av motpartiets väljare är där för att visa sitt missnöje, protestera mot förpartiernas tappade grepp om landet. Sedan finns det så klart även väljare som ideologiskt sympatiserar med motparitets ideologi, men tillväxten sker främst genom protest och missnöje. Motpartier tar väljare från regeringspartiet, och man röstar mot de andra pariternas misslyckade politik, och mot samhällets upplevda förfall.

Har ett motparti etablerat sig så finns det i regel varken utrymme eller behov av ett ytterligare motparti i ett land, det räcker med ett. Det faktiska politiska innehållet hos motpartiet är mindre viktigt, och dess företrädare förväntas nästan vara lite mer vildar och rebeller, det är ändå en protest deras väljare förväntar sig.

Om jag återigen använder Sverige som exempel, men detta gäller i hela västvärlden. När finanskrisen och syrienkriget började märkas i Sverige ökade antalet arga och oroliga människor, människor som i allt större grad blev övertygade om att samhället höll på att utvecklas åt fel håll, pengarna var slut, den negativa utvecklingen var utom kontroll för de etablerade partierna, som verkade mer fokusera på taktiken och att bibehålla eller få makten. Denna bild cementerades ännu mer under valrörelsen då Socialdemokraterna bekräftade oron genom att säga att Sverige håller på att gå sönder. Det Socialdemokraterna dock misslyckades med att komma med förslag på att lösa problemen de pekade på, man lät mer som ett motparti, mot Alliansen, än ett förparti. Det motparti som etablerat sig i Sveriges riksdag sedan valet 2010 var Sverigedemokraterna. Det var också det enda parti som vann väljare i valet 2014 jämfört med 2010. Och efter valet 2014 så har partiet fortsatt att växa kraftigt, och är nu Sveriges tredje största parti.

Drygt varannan svensk anser att Sverige utvecklas åt fel håll. Oron kring samhället är stor, samtidigt som man paradoxalt är väldigt trygg kring sin egen livssituation. Förtroendet för politiker sjunker, statsminister Stefan Löfven har ett markant lägre förtroende än Fredrik Reinfeldt när han förlorade valet 2014.

Novus har i februari kunnat visa att 75 % instämmer i att politikerna är mer intresserade av än att lösa de politiska problemen, 80 % instämmer i påståendet att politikerna blir mer avskärmade från väljarna, Bara 48 % anser att politikerna kan hantera de problem vi ser i samhället i mycket eller ganska stor omfattning. Läs mer om undersökningen här

Ett etablerat motparti behöver knappt göra något alls för att växa, för vi har en märklig trend inom politiken att förpartier allt mer försöker bli motpartier, vilket främst stärker det etablerade motpartiet, vi såg det innan valet 2014 och vi ser det också nu efter. Både Socialdemokraterna och Moderaterna har mer agerat som motpartier än de förpartier de historiskt varit. Det är ett mycket högt spel att agera som motparti i konkurrens med ett etablerat motparti. Istället måste de tillbaka till sin roll som förparti. Då det som sagt egentligen bara behövs ett motparti i ett land. Väljarna förväntar sig egentligen att politikerna skall vara pragmatiska, lösningsorienterade och leda landet i en positiv utveckling.

Nu är inte politiken isolerad från världsuppfattningen, och förpartier har en allt större utmaning i att världen uppfattas som mycket värre än den är, och den enorma bristen på perspektiv. Majoriteten som är trygg tror de är i minoritet och att deras framtid är hotad, och minoriteten som är otrygg för sin egen situation tror de är en bortglömd minoritet. Det är då lättare att bli ett motparti, men det är inte en hållbar situation varken för partiets existens eller för demokratin.

Torbjörn Sjöström

VD

Novus