NOVUSRAPPORT: Blankspot 10 år

I samband med Blankspots 10 års jubileum undersökte vi svenskarnas medievanor och förväntningar till ämnet.

Analys och presentation av resultaten

Har du förändrat din konsumtion av nyheter de senaste fem åren?
(multival)

Att 35 % är mer kritiska, och 33 % är mer misstänksamma eller skeptiska mot medier är alarmerande högt, men samtidigt inte förvånande. Här syns de direkta effekterna av en ökad efterfrågan på källkritik. Svenska folket har förstått detta och förhållningssättet till medier blir därmed alltmer kritiskt och misstänksamt. Det finns dock ett problem med att ansvaret i allt högre grad hamnar hos mediekonsumenten. De förväntas sålla bland nyheter i ett allt högre tempo och i en allt ytligare nyhetsbevakning. Det leder till växande misstro, även mot traditionella medier.

Detta var knappast avsikten när källkritik började lyftas fram. Tanken var snarare att de etablerade medierna man tar del av skulle kännas pålitliga. Men genom att tala så alarmerande och så ofta om vikten av källkritik flyttades fokus från nyhetsproducentens ansvar för sin produktion till konsumentens egen vaksamhet och källkritiska förmåga. Det är vad vi ser konsekvenserna av i denna fråga.

Även medier med högt förtroende, så som SVT, SR och morgontidningarna, gör misstag i jakten på snabbhet. Kraven från läsarna på hög källkritisk förmåga hos medieproducenterna slår än hårdare mot just de redaktioner som har störst räckvidd och högst prestige. Förväntningarna är betydligt högre där än hos små, nischade redaktioner med smal målgrupp och få medarbetare som gör att där läsarna har en större förståelse för att fel kan uppstå. Omkring hälften av svenskarna upplever att medier presenterar en bild de själva föredrar visar undersökningar varje år. Även det hänger ihop med denna utveckling. Och om en redaktion uppfattas som en politisk aktör, tolkas varje misstag som mer av medveten påverkan än misstag i arbetet.  Därför är såväl neutralitet som transparens när fel sker avgörande.

Här blir det begrepp som Brit Stakston och Blankspot ständigt lyft fram centralt. För att publiken inte ska behöva vara konstant på sin vakt, krävs ett medvetet arbete från redaktionerna för att bygga och behålla förtroende. Det handlar både om att minimera antalet fel och att öppet erkänna och rätta dem. Det är ett av de mest kraftfulla sätten att visa ansvar och stärka förtroendet på ett mänskligt plan. Ingen förväntar sig felfrihet, men det finns en förväntan på ansvarstagande.

Att 29 % uppger att de konsumerar mer nyheter, medan 13 % konsumerar mindre, visar hur nyhetsintresset varierar beroende på var i livet man befinner sig. Den grupp som säger att de konsumerar mer nyheter idag än för tio år sedan består främst av unga i åldern 18–34 år, som för tio år sedan ofta inte ens var myndiga. Det visar att man inte bör fixera för mycket vid de unga; även de växer upp, får jobb, barn, lån och rösträtt och då blir behovet av nyhetsförståelse tydligt.

Samtidigt finns det också yngre läsare i samma åldersgrupp som säger att de konsumerar mindre nyheter. Troligen handlar det om de äldre i spannet 18–34, särskilt de som inte längre studerar. Den gruppen har ofta erfarenhet av ett nyhetsflöde före ”här och nu”-logiken som sociala medier förstärkt. Många beskriver också en känsla av att bli överväldigade – en sorts katastrofutmattning där det ständigt dyker upp nya problem, utan lösningar eller förklaringar.

Även hemmavarande barn påverkar nyhetskonsumtionen. Föräldrar till små barn har ofta inte tid eller möjlighet att sätta sig in i världshändelser, vilket är en naturlig del av livets olika faser.

Det finns inga tydliga partipolitiska skillnader i nyhetskonsumtionen, vilket kan överraska. Inte heller könsskillnaderna är särskilt stora, förutom att män i högre grad än kvinnor aktivt söker nya nyhetskällor och är mindre lojala mot enskilda medier. Det är värt att nämna, eftersom partisympatier delvis följer en könsuppdelning, där män tenderar att stödja regeringspartierna och SD, medan kvinnor i högre grad stödjer oppositionen.

En intressant aspekt kopplat till detta är att män också utgör huvudmålgruppen för många av de alternativa nyhetsproducenterna. Det är mediekällor som ger snabba svar och binära lösningar. Enkla lösningar på komplexa problem är en del av deras format, vilket gör att trovärdighet skapas även när innehållet inte alltid är just det.

Vilken typ av betalmodell ger dig störst förtroende för journalistik?

Varannan svensk bryr sig inte om hur media finansieras, en påminnelse om att det främst är innehållets upplevda trovärdighet och relevans som styr förtroendet. Faktorer som hur redaktioner hanterar misstag, varumärkeskännedom och vad varumärket står för väger tungt.

Läsarfinansierad journalistik, till exempel genom Swishbidrag, har tidigare i den offentliga debatten fått kritik och har lågt förtroende.  Det är en finansieringsmodell som gärna används av profilerade personer för att snabbt kunna sprida ett starkt känslostyrt innehåll, som inte alltid utgår ifrån journalistiska principer.

Att så många inte bryr sig om finansieringsformen är tudelat. Om en redaktion har dolda ägarintressen kan det skapa en falsk trovärdighet, särskilt i ett medieklimat där allmänheten redan hyser misstro mot mediers oberoende. Det gäller inte minst när reportage i praktiken fungerar som partsinlagor eller är delar av en smutskastningskampanj. Det kan också vara redaktioner som agerar i linje med främmande makters intressen men trots det uppfattas som ”trovärdiga”.

Den svenska utmaningen med så kallade ”fake news” handlar sällan om direkta lögner, utan om att redaktioner antas vinkla nyheter utifrån egna perspektiv och intressen. När medier misstänks för att ha ett agendadrivet urval, ges alternativa källor – även de med tveksamma finansiärer eller de som inte utgår från medieetiska principer. Det blir som en form av reaktiv legitimitet där aktivister bekämpar andra aktivister. Det riskerar att förstärka konspirationsteorier om ”mainstream media” och deras påstådda sammansvärjningar.

Andra förtroendeundersökningar visar att det är fullt möjligt att ha ett allmänt förtroende för media, samtidigt som man tror att de vinklar nyheter. Därför bör man vara försiktig med att tolka en hög förtroendenivå som ett tecken på att allt fungerar väl. Misstänksamheten mot nyhetsrapportering växer trots att medier fortsätter att konsumeras i stor omfattning.

Förtroende är dessutom relativt när aktörer ställs mot varandra. SVT och SR har exempelvis konstant högre förtroende än Aftonbladet, eftersom de jämförs med varandra. Men förtroendearbetet måste handla om mer än relativa skillnader, det krävs ett djupare arbete för att förstå vad förtroendet egentligen grundar sig i.

Ett vanligt misstag i tolkningen av förtroendesiffror är att man missar betydelsen av förväntningar. Förtroende kan ibland betyda att man tycker någon gör så gott den kan, trots sina begränsningar. Det innebär också att man accepterar brister så länge man inte anser att ansvaret ligger hos aktören själv.

Men här sker det glidningar. Om allmänheten får intrycket att det är exempelvis är sociala mediers fel att nyhetsmedier blivit sämre, kan det generella förtroendet för medierna fortfarande vara högt. Samtidigt försvagas journalistikens huvuduppgift, medier upplevs inte längre som den granskande tredje statsmakten. Varför ska man då betala för något som inte lever upp till sin demokratiska roll?

Två andra exempel belyser det tydligt. Polisen har i förtroendemätningar det högsta förtroendet av alla samhällsaktörer. Ändå visar undersökningar från Novus återkommande att oron för tryggheten ökar. I januari uppgav 20 % av svenskarna att de ville ha ett skjutvapen för att kunna försvara sig, och enbart 18 % trodde att polisen skulle komma i tid vid ett akut behov. Förtroendet är trots detta högt, eftersom polisen anses kämpa mot omöjliga odds.

Samma sak gällde vården under pandemin, allmänheten hade ett stort förtroende, men undvek samtidigt att söka vård för att inte belasta systemet. Förtroendet vilade på förståelse för att resurserna inte räckte till, snarare än på leveranskvalitet. 

Hur håller du dig uppdaterad kring samhällsnyheter? (Multi)

I denna fråga kunde man välja flera svarsalternativ, vilket gör att summan överstiger 100 %. Det som ändå framträder tydligt är att nyhetskonsumtionen i stor utsträckning domineras av de traditionella kanalerna: tidningar och tv, med radio som en stark tredje aktör.

Sociala medier behöver däremot problematiseras. Undersökningen visar inte var människor i första hand söker nyheter, det vill säga vilken kanal som aktivt används för att få reda på vad som händer. Erfarenheter från andra större kriser visar att människor vänder sig direkt till traditionella medier när något allvarligt inträffar. Sociala medier kan fungera som en första signal, att något hänt, men inte nödvändigtvis som den kanal man litar på för att förstå vad som har hänt.

Ett tydligt exempel är dådet i Örebro. Förutom kvällstidningarna som ofta är först med att rapportera ”att” något hänt, och tv och radio, som ger en mer övergripande bild, valde allt fler att söka information på Flashback för att få ytterligare detaljer. Intresset blev så stort att plattformen kraschade. Men det rörde sig om en extrem och tragisk händelse, inte ett normalt konsumtionsmönster av media.

I vardagen används sociala medier snarare som en plats där man ”råkar” ta del av nyheter, snarare än som en aktiv kanal för att förstå vad som händer i världen. När syftet är att få en samlad överblick av viktiga nyheter är det fortfarande traditionella nyhetsmedier som gäller enligt undersökningen.

Samtidigt finns det tydliga åldersskillnader värda att titta närmare på. I åldersgruppen 18–34 år uppger betydligt fler att de får nyheter via sociala medier, medan betydligt färre nämner tv. Däremot är det intressant att tidningar fortfarande står sig starkt även i den yngre gruppen, något som bryter mot den förenklade bilden av att unga har lämnat traditionella medier helt.

Samtalspoddar nämns också i undersökningen, men deras räckvidd inom nyhetskonsumtion är fortsatt mycket begränsad i Sverige. För de flesta fyller de sannolikt en annan funktion, kanske snarare som fördjupning eller underhållning, mer än som en primär källa till samhällsinformation.

Vad förväntar du dig främst att nyheterna ska ge dig?

Flera alternativ möjliga
Från 2021

Undersökningen ovan genomfördes 2021, men den ger en tydlig bild av vilka förväntningar nyhetskonsumenter har på nyhetsrapportering. Resultatet fungerar som en påminnelse om nyheternas kärnuppdrag. Det som värderas högst är fakta, kunskap, granskning och förståelse, inte underhållning. Det är anmärkningsvärt att debatter, livesändningar, underhållning och ”glada nyheter” hamnar långt ner i prioriteringslistan.

Det finns därför ett behov av att dra en tydlig gräns mellan nyhetsrapportering och underhållning. När publiken uttrycker att nyheterna känns tråkiga, handlar det sällan om avsaknaden av dramatik, snarare om att nyheterna inte uppfyller sin grundläggande funktion: att bidra med insikt och ökad förståelse.

I dagens medielandskap rapporteras ofta om oväntade problem utan tydlig kontext eller lösning. Det skapar snarare förvirring och oro än fördjupad förståelse. I stället för att göra läsaren klokare, lämnas hen med fler frågor än svar.

Initiativ inom så kallad konstruktiv journalistik har växt fram som ett försök att möta detta. Ambitionen är att inte enbart lyfta problemen, utan också visa på möjliga lösningar. Det är lovvärt, men det finns en risk att det leder till förenklade berättelser, där man hellre väljer nyheter som erbjuder snabba svar, i stället för att ta sig an de komplexa frågor som saknar entydiga lösningar.

Stora samhällsutmaningar tenderar att behandlas i debatter där polariseringen ökar, men där varken ansvarstagande eller konkreta lösningar lyfts fram. Det skapar en känsla av uppgivenhet snarare än engagemang.

Vilken typ av nyheter anser du saknas mest?

Den här gången ställdes en något annorlunda fråga jämfört med 2021. Det som hamnar i toppen är ”positiva nyheter”, men det ska inte förväxlas med så kallade ”glada nyheter”, som exempelvis en katt som räddats ur ett träd. Det handlar snarare om det som konstruktiv journalistik försöker fånga: nyheter som visar att problem hanteras, att någon tar ansvar och att utvecklingen kan gå i en bättre riktning.

Människan behöver framtidstro, och i en representativ demokrati bygger systemet på att medborgarna väljer politiska företrädare som har mandat att styra landet genom personer man kan lita på, som tar ansvar och hittar lösningar. Nyheter som visar att ledare är lösningsorienterade, verklighetsförankrade och pragmatiska kan därför fungera som motvikt till upplevelsen av att allt går åt fel håll.

Det kan alltså tolkas som att nyhetskonsumenter vill se exempel på att någon arbetar för en bättre framtid, att det finns hopp, inte bara elände och kris.

Näst högst på listan kommer granskande avslöjanden, nyheter som hjälper till att utkräva ansvar och synliggör felaktigheter. Tätt därefter följer nyheter som ger förklaringar. Nyhetskonsumenter vill känna sig klokare efter att ha tagit del av en nyhet, förstå sammanhang, se mönster och få en känsla av att problemen inte lämnas åt slumpen.

EU-bevakningen hamnar långt ned i listan, men inte nödvändigtvis för att det saknar relevans, utan snarare för att andra nyhetstyper efterfrågas mer. Däremot visar siffrorna att 11 % av männen, och 19 % av unga män (18–34 år), uttryckligen efterfrågar EU-rapportering. För redaktioner som vill nå just denna grupp kan det alltså löna sig att satsa mer på bevakning av EU-frågor.

Samtidigt är unga kvinnor nästan helt ointresserade av EU-bevakning, endast 2 % uttrycker efterfrågan där. Yngre män är dessutom statistiskt sett mindre intresserade av positiva nyheter (16 %), medan det är främst äldre män (65–84 år, 35 %) och kvinnor generellt (30 %) som efterfrågar denna typ av innehåll.

Ett tänkbart format som skulle kunna tilltala en bred publik vore därför ”positiva EU-nyheter” – alltså nyheter som både förklarar hur EU fungerar och granskar parlamentarikerna. En kombination av förklaring, ansvarstagande och framtidstro, med tydlig koppling till vardagsnära frågor, kan visa sig vara en nyhetsprodukt med stor potential. 

Är du orolig över techplattformarnas (Facebook, Tiktok, X, Google) inflytande på nyhetsflödet?

Det råder idag en bred uppfattning om att techplattformarna utgör ett hot. Det kan handla om minskade annonsintäkter till nyhetsmedier, algoritmernas oförutsägbara konsekvenser och bristande insyn och den växande makten hos plattformsbolagen är faktabaserade insikter som ofta lyfts fram. Samtidigt visar andra undersökningar att oron hos individen är begränsad, man är medveten om riskerna, men inte nödvändigtvis personligt oroade. Det gäller även synen på information som sprids via sociala medier, där en ökad kritisk hållning blivit allt vanligare.

Det finns dock en problematisk underton i diskussionen om sociala medier, en föreställning om att medborgaren är lättlurad. Det är motsägelsefullt att å ena sidan betona behovet av källkritik, och å andra sidan anta att människor saknar förmåga att genomföra den. Ansvar för källkritik förutsätter tilltro till individens omdöme.

Samtidigt är det viktigt att nyansera bilden. Människor är i regel inte lättlurade i frågor de bryr sig om. Viktiga frågor som påverkar vardag, framtid, frihet eller ekonomi möts oftast med större eftertanke. Däremot finns en benägenhet att påverkas inom områden där engagemanget är lågt, som vid konsumtion, där marknadsföring ofta handlar om att skapa artificiella skillnader för att väcka intresse.

Den största risken med sociala medier är därför inte plattformarna i sig, utan att samtidens politiska och mediala samtal upplevs som så ointressanta eller exkluderande att medborgaren tappar intresset. När val upplevs som betydelselösa ökar risken att viktiga frågor inte granskas, vilket gör det lättare att bli vilseledd. Det sker exempelvis när debatten reduceras till falska motsatsförhållanden: brott bekämpas antingen med ”vård” eller ”straff” – som att allt löses om man bära väljer! Denna typ av binära val pressas fram i samspel mellan politikens konfliktsökande och mediers behov av tydliga narrativ. Journalistikens frånvaro i att ifrågasätta dessa förenklingar gör att de i stället förstärks, vilket gynnar populistiska utspel från alla håll.

Resultatet är ett polariserat samtal där väljaren marginaliseras, engagemanget sjunker och politiken uppfattas som ett spel utan relevans. Det skapar utrymme för manipulation och desinformation. Och när människor slutar bry sig, då blir de verkligen lättlurade.

Exemplen på detta är många, men få är så tydliga som Brexit eller det senaste presidentvalet i USA. Där syns konsekvenserna av ett politiskt klimat där val skenbart handlar om enkla lösningar på komplexa problem och där journalistiken inte längre fungerar som en motkraft som granskar och ifrågasätter.

Om undersökningen

Undersökningen genomfördes av Novus på eget initiativ 27 mars – 2 april 2025 i Novus Sverigepanel och besvarades av totalt 1005 personer och är åsiktsmässigt representativ för svenska folket i åldersgruppen 18–84 år.
För ytterligare information om Novus Sverigepanel, se https://novus.se/om-novus/vanliga-fragor/. Vid osäkerhet om hur en siffra ska tolkas, vänligen kontakta info@novus.se.