Kommentar
Sverigedemokraterna, ett parti jag ofta benämner nödbromspartiet för att förklara deras roll i svensk politik. Partiet som ökade explosionsartat när allt fler såg ökade problem och inte tyckte att politikerna förstod hur allvarligt det var. Det syns också att endast 7% av SD:s sympatisörer tycker att Sverige utvecklas åt rätt håll, 89 % att det går åt fel håll. Det har varit den starkaste drivkraften i SD:s tillväxt hela tiden. Men förtroendet för Åkesson är högt bland sympatisörerna. Och även om SD inte fortsatt öka under den senaste tiden så är de fortfarande tredje största parti om det vore val idag. Dom ligger på samma väljarstöd nu i juli som på valdagen.
Under mandatperioden vann de väljare i hög omfattning under slutet på året 2019 när skjutningarna var ett nära nog konstant inslag i nyhetsrapporteringen och förtroendet för S med Löfven som ledare var mycket svagt i det området. Då var SD större än S vit två tillfällen. De slogs på riktigt om att vara Sveriges största parti om det varit val då.
Det var mycket man tolkade som ett mycket bräckligt Sverige som kunde rämna vid minsta påtryckning. Sen kom pandemin, Sverige havererade inte, och SD tappade nästan allt väljarstöd de vunnit under perioden efter valet. Stödet för regeringen och det kanske lite tråkiga men ändå trygga S som jobbade genom sina myndigheter ökade istället. Liknande tendens när V initierade en regeringskris som SD såg till att genomföra. SD och V vann väljare, av lite olika anledningar. SD för de ville ha regeringsskifte, V för de ville ha kvar regeringen men ett politiskt inflytande. Effekten av detta klingade ganska snabbt av för både SD och V. Istället vann S men också M väljare. Sen invaderade Ryssland Ukraina, svenskarna var för Nato, inte bara S men också SD stod då bakom ett Natomedlemskap.
Men oron för samhällsutvecklingen är mycket närvarande bland SD:s väljare. Man vill ha radikala förändringar och ser att det går åt fel håll. Även om inte Sverige är så bräckligt som man var rädd att det var innan pandemin så ser man ändå att det går åt fel håll. Man upplever att många medborgare i Sverige ignoreras på bekostnad av att andra får ta orimligt mycket plats. Att skjutningar beror på en totalt misslyckat invandrings och integrationspolitik och att det inte kan fortgå. Att svenska värderingar och traditioner får stå tillbaka och att andra mindre toleranta värderingar samtidigt får ta större plats i Sverige. I toleransens namn ser man en ökad intolerans mot sådant som var helt okontroversiellt förr. SD:s väljare tycker det var bättre förr och att framtiden verkligen inte ser ljus ut. Man är primärt överens om problembeskrivningen, det räcker för många. Lösningarna kan man ta när man fått stopp på den negativa utvecklingen. Att bara stanna kan vara gott nog som ett första steg.
Ett parti som SD är också mycket lyhörda för sina väljare, och en starkt tillväxt innebär att politiken kan ändras. Visst det kan man säga att även S och M har gjort mycket påtagligt under de senaste mandatperioderna. Så det gör väl inte SD unikt. Men jag tycker mig ändå se en helt annan lyhördhet inom SD för att någon gång få statsministerposten och leda landet. Vilket innebär att man behöver visa att man kan leverera, alternativt att man är den undanskuffade stora minoriteten som känner att de behöver bli sedda igen och har tröttnat på att skuldbeläggas för saker de inte ens gjort, men än att de tillhör en grupp som så ofta hävdas ha makten men som känner sig allt annat än mäktiga. Som oroar sig för sitt jobb, sin framtid, och känner att de måste stå tillbaka pga andra som inte ens förtjänat den platsen i Sverige.
Men det är här det kommer också bli intressant att se hur ett konservativt block skulle kunna komma överens. Ja man är överens om att man vill ha regeringsskifte. Man är överens om att brottsligheten behöver gå ned kraftigt. Men vill SD sitta som ett stödparti aktivt eller passivt i en regering? SD har ju brutit ut saker ur alliansbudgeten tillsammans med S tidigare. Deras prio kommer att vara för sina väljare och är nog inte beredda att riskera att offra väljare genom att vara ett stödparti till makten. Underdog dimensionen är nog viktig om man inte själv har makten. SD har vuxit genom att vara protestpartiet mot makten. Kommer man kunna hitta löpande samarbeten med M, KD och L som SD går vinnande ur? Och samtidigt inte ses som att vara makten som misslyckas. För många av de frågor man är missnöjd över nu kan inte lösas fort och inte bara genom politik. Politik går sakta även om allt är rätt. Det är ju t.ex. inte bara att hitta på några lagar och så är brottsligheten borta.
SD kommer vilja visa att de kan ha en stor påverkan på politiken och att det är deras förtjänst. SD:s sympatisörer förväntar sig nog tydliga radikala förändringar och kanske någon form av upprättelse för att man känner sig nedpressad under en så lång period. SD är ju faktiskt det enda parti nu som inte direkt eller indirekt haft regeringsmakten. Det finns så mycket mer bakom SD:s väljare än den kärnan ”arga unga män” som var starten på tillväxten, de flesta är väljare precis som i alla andra partier, men de är de som oroligast för samhällsutvecklingen, för den ökande brottsligheten och att politiken inte gör något tydligt för att det skall bli bättre.
Även om M tillsammans med KD och L kanske lyckats hitta en plattform för en ganska gemensam politisk plattform och en gemensam vilja att regera, är SD ett osäkert kort där. SD:s väljare är många de som tidigare var S kärnväljare. Men när S nu blivit ett parti för äldre och fler kvinnor än män är nu SD tydligt mansdominerat från 30 år och uppåt. Så det finns stora grupper inom SD som sannolikt skulle vara emot en misslyckad makt även om det är M som leder. Man förväntar sig snabba resultat mot det man anser gått fel under så många åt och en tydlig påverkan. Kan M leverera det? Kommer SD kunna ha dessa väljares förtroende om SD är ett stödparti? Det är många saker som är oklara och det ända man historiskt sett att man kan räkna med från SD:s sida är att de är mycket snabba på att fälla regeringar, något som både M och S faktiskt varit med och utnyttjat. Men för att verkligen få faktiskt makt måste SD visa att de faktiskt inte bara är ett protestparti som sänker regeringar och startar misstroendeförklaringar. Men det är också en väg som kan göra många sympatisörer de idag har missnöjda. Om inte annat som jag skrev ovan att även om man gör allt rätt så går det sakta och det är inte politiken som genomför besluten utan det är andra aktörer som mycket viktiga för att det skall hända saker. Förändringar där tar lång tid och inte alltid ens något politikerna kan påverka. Så att gå från ett protestparti till ett parti som tar ansvar och är med och leder kommer riskerar att tappa väljarstöd. Det är också något av en sanning att ett stödparti tappar väljare. Vågar SD ta den risken?
Torbjörn Sjöström
VD
Novus
