Det pågår en intensiv debatt om vilka opinionsmätningar vi faktiskt kan lita på. Vi ser ofta exempel där enstaka mätningar visar dramatiska svängningar, som Liberalernas påstådda uppgång efter SD-beskedet, trots att vetenskapligt baserade mätningar visar något helt annat.

När institut som saknar vetenskaplig grund försvarar sina avvikelser med att de ”bryter mönster” eller ”tänker nytt”, bör varningsklockorna ringa. Att bryta mönster är inte samma sak som att ha rätt. Snarare framstår det som att man medvetet vill skapa klickvänliga rubriker.

Varför spelar metoden roll?

Skillnaden mellan en tillförlitlig mätning och en gissning ligger i hantverket:

• Slumpmässigt urval vs. Självrekrytering: Detta är ingen teknisk detalj. Det är skillnaden mellan en statistiskt säkerställd bild av svenska folkets åsikter jämfört med en bild formad av enbart dem som själva anmält sig till att medverka. Självrekryterade paneler är dessutom öppna för påverkanskampanjer inklusive bottar (datorprogram som utför automatiserade uppgifter).
• Vetenskap kostar: Gallupmetoden som är en vetenskaplig metod är dyrare att använda, men är en garanti för att resultatet faktiskt speglar verkligheten.

En demokratisk fråga

Vi står inför ett val. Vill vi ha snabba, billiga siffror eller resultat vi faktiskt kan basera viktiga beslut på?

Kvalitet kostar, men felaktiga slutsatser kostar betydligt mer för företag och samhället. Och vad händer med medborgarnas och beslutsfattarnas tillit när opinionsundersökningar slutar vara ett verktyg för sanning och blir ett verktyg för klick?

Korrekta och tillförlitliga undersökningar är inte bara statistik. De är en förutsättning för en fungerande demokrati.

Mikael Ohlsson
Forsknings- och kvalitetsansvarig, Novus.