Varför är så många så rädda?
Hur kunde det bli så här?
Varför är så många så oroliga? Är det så illa? Vad är man orolig för? Vad är man missnöjd med?
Novus genomför 1000 undersökningar om året, vi har ganska bra koll på hur åsikterna förändras. Allt är inte politik och samhälle, majoriteten är om andra frågor. Däremot bygger vi konstant upp vår kunskap kring aktuell gruppsykologi, och vilka saker som ligger bakom en förändring.
Jag har tidigare försökt förklara varför SD kunde öka som de gjorde, den artikeln går att läsa i SvD här: Debatt: Hur kunde SD öka så snabbt?
Det vi sett under en lång period är att oron och missnöjet har ökat snabbt. Många analyser har tyvärr varit väldigt grunda och snarare fokuserat på det som är bekvämt att säga. Här kommer en kort sammanfattning av en presentation som jag har hållit några gånger. En version går att se i sin helhet här: Almedalen 2016 Novus om missnöjet
Det svenska folket oroar sig för är invandring, sjukdom, brottslighet och krig, på frågan vad man oroar sig för. Men det som är mest intressant där är att vi frågade vad man själv oroar sig för privat. Å alla topp frågor handlas om saker som inte berör individen direkt förutom sjukdom, där svaren var att man själv eller någon i familjen kan bli sjuk. Med andra ord man oroar sig för ”alla andra” inte för sin egen del. Oron för egen del är högst bland SD:s sympatisörer där varannan oroar sig för sin egen situation. Men bland Allians och rödgröna väljare är den egna oron markant lägre. Bland alliansväljare endast 17 % som oroar sig för egen del. Rödgröna väljare 25 %.
Kvantifierar vi vad man oroar sig för så börjar partisympatin göra sig synlig i skillnader i oron. SDs sympatisörer oroar sig främst för invandringen, sen brottsligheten och samhällsekonomin. Allians och rödgröna har i jämförelse med SDs sympatisörer i stort sett samma åsikter. De riktigt oroliga har väljarna har gått till SD, och de oroar sig främst för invandringen och brottsligheten. Det är ingen överraskning utan något som vi sett i flera år. Det som dock förändrats är andelen människor. SD har ökar kraftigt år efter år. Med andra ord andelen oroliga människor ökar kraftigt, och en stor andel av dessa anser att SD är det bästa partiet. Rädsla och missnöje är de starkaste drivkrafterna bakom SD:s tillväxt. Jämfört med juni 2014 och september 2016 så har andelen som anser att Sverige går åt fel håll ökat från en redan hög nivå, 49 % till 57 %. En klar majoritet av svenska folket anser att Sverige utvecklas åt fel håll. Det sammanvägda förtroendet för partiledarna är mycket lågt.
Invandringen har seglat upp som den viktigaste frågan i Novus undersökningar, inte särskilt oväntat kanske med tanke på vad som hänt. Frågan blev viktigast första gången hösten 2015 direkt efter regeringen beslutade om ID kontroller. Men invandringen är inte en fråga som alla andra, det är ett symtom på många andra frågor. När man svara invandringen så är det att man snabbt vill gå till lösningen på många problem. Invandringen kostar pengar så väl behövs till många andra saker. Så det man menar är att man är orolig för välfärden, att pengarna är slut, en hög arbetslöshet. Massarbetslöshet har både Alliansen och de rödgröna partiledarna kallat det. Tryggheten urholkas, brottsligheten verkar öka. Polisens förtroende sjunker. Man är rädd för en systemkollaps.
Under valrörelsen noterade vi också något annat intressant. En klar majoritet av de svenska hushållen har under mycket lång tid fått det bättre. Oron för den egna situationen är låg, men man oroar sig för de andra. De som lyfts upp som kommit i kläm, som politikerna ignorerar etc. De som fått det bättre är långt över 80 %, troligtvis över 90 % av alla Svenska hushåll. Den grupp som fått det markant sämre är några få procent. Men så som det presenteras i det publika rummet, massmedia och politiska debatter skapar bilden av det omvända. Den överväldigande majoritet som fått det bättre tror att de är i minoritet. Den minoritet som fått det sämre tror att de är i minoritet. Perspektiven saknas helt i rapporteringen. Med andra ord majoriteten tror att de är i en minoritet, haft tur att de lyckats bättre än minoriteten och de tycker det är dags att satsa på den upplevda majoritet som fått de så mycket sämre. Claes DeFaire illustrerar det ofrivilligt väl i denna artikel
Tittar vi också på hur ledare porträtteras i det publika rummet, både näringslivs och politiska ledare, så syns de främst när de gjort något dåligt. Ledaren är korrupt, förtroendet är lågt, det är en maktkamp eller de upplevs drivas av girighet. Sammantaget är sittande ledningen dum i huvudet och oförberedd.
Väljarrörligheten är mycket stor, inte bara i Sverige där vi ser enorma förändringar, både mellan val men också inom mandatperioderna, utan samma sak sker i stort sett i hela västvärlden. Väljarrörligheten är stor till stor del på grund av de saker jag nämnt ovan. Invandringen (och de frågor som man egentligen är orolig för som ligger bakom), perspektiven saknas, svaga ledare, och en generell otrygghet kring samhällets utveckling, som också förstärks av de frågor jag nämner.
Med andra ord, vi står nu inför följade underliggande orsaker: Invandringen, saknade perspektiv, otrygghet, svaga ledare och en stor väljarrörlighet. Detta sammantaget leder till att en klar majoritet saknar framtidstro, 57 % tycker att samhället utvecklas åt fel håll. Man vill protestera mot denna negativa utveckling. Det var faktiskt bättre förr. I sanning har det alltid varit bättre förr, framförallt pga den enkla mänskliga mekanism om att det negativa bleknar och man minns främst det positiva. Kanske också på grund av att man var yngre. Historien döljs lätt under en rosaskimrande slöja.
Men det är ju inte väljaren själv som är orsak, det ligger i hela sakens natur att en negativ utveckling som inte du själv faktiskt är direkt delaktig i men ser ”överallt” måste ju någon annan stå ansvarig för. Vi har ju faktiskt folkvalda ledare i landet och de gör ju helt klart inte sitt jobb. Väljaren ser sig själv som ett offer, och man vill söka den skyldige. Då röstar man inte på den som faktiskt har lösningarna, utan man söker megafonen som lyfter problemen, sätter ljus på den och ”säger det alla tycker”. Syftet är att stoppa en negativ utveckling inte att lösa problemen. För lösningarna finns faktiskt fortfarande en tilltro till de etablerade krafterna. Men man behöver framförallt visa sitt missnöje och oro.
Dock finns det en klar risk att om oron fortsätter att växa, förtroendet för samhället sjunker och dess ledare sjunker så kan det ta sig uttryck i ännu radikalare rörelser. Den enda lösningen är att adressera de aspekter jag tar upp ovan. Samt visa på tydligt ledarskap. Börja köra och hantera sladden, inte bara som det upplevs åka med och försöka krascha i något mjukt eller billigt…
Denna bild som jag bad Niklas Eriksson rita utifrån en idé jag hade sammanfattar mycket bra en del av det vi ser nu. När verklighetsskildraren saknar framtidstro, hur kommer då verkligheten att porträtteras?
Torbjörn Sjöström
VD
Novus