Om USA valet del 2 – Negative Campaigning

Del 1 i USA valet publicerades igår och kan läsas här

Detta blir nog ännu spretigare än föregående. De politiska konsult och undersökningsnätverk jag är med i har en slagsida mot USA, tänk om det varit samma fokus på Europa. Men på gott och ont så har många saker sitt ursprung i USA. Underhållning, TV och medieutvecklingen startar ofta där och tas sedan efter i bl.a. Sverige.

Men en del kanske blir irriterade på mig när jag säger detta. Men mycket som nu har hämtats från USA borde snarare ses som avskräckande exempel än någon form av facit. Medieutvecklingen i USA är det som gett oss förutsättningarna som Trump vann val på. Det är också orsaken till den ökade populismen man ser i nästan alla västländer.

TV annonsering är fortfarande det som vinner val och mediebevakningen helt avgörande för att bli valbar.

Sociala medier kan påverka på marginalen men bulken är nyhetsrapporteringen. Trump igen som exempel. Den mediebevakning han fick när han var en av en hel hög kandidater var helt enorm. Han bevakades för han chockade och drog klick till siterna. Men det media då missade var att de visade att Trump var den med mest nyhetsvärde. Definitionen av nyhetsvärde hos allmänheten är att  redaktionerna sorterar ut det som är mest intressant och presenterar det. Men att redaktionerna gått från att vara en granskande tredje makt till en arena där man försöker chocka med intressantaste skådespelet. Där man tror att nyheterna konkurrerar med underhållning. Det är nog kärnan i det största misstaget som skett på lång tid. Denna jakt på underhållning, när allmänheten tror det är nyheter, är fruktansvärt destruktivt. Det leder till att alla måste uppträda på den scenen som nyhetsmedia är.

Men tillbaka till föregående USA val, och den mediala fixeringen vid Trump. Redaktionerna insåg sedan att de nog haft en roll i att göra Trump till Republikanernas presidentkandidat. Då gjorde man nästa centrala misstag. Man försökte räta till sitt misstag och gick från underhållnings/chockleverantör till att ta politisk ställning för att försöka stoppa det man skapat. Då blev media en politisk spelare och Trump fick rätt i att media motarbetar honom. Även om jag personligen tror att allt som inte är positivt kring Trump, i Trumps ögon är negativt, och ett sätt att motarbeta honom. Men oavsett det så kunde alla se att media faktiskt drev en politisk agenda.

Alla dessa trender har kopierats i resten av världen tyvärr. Men jag är fortfarande hoppfull att redaktionerna skall förstå att man inte kan vara en framgångsrik nyhetsleverantör om fokus är att underhålla eller för den delen påverka. Man skall göra bra nyheter, det är vad allmänheten förväntar sig. Om man istället underhåller, så ser världen helt galen ut. Alla beslutsfattare är opålitliga idioter som fokuserar på politiska poänger i det kortsiktiga istället för att göra sitt jobb. Men skulle en politiker göra sitt ”riktiga” jobb så hade det inte varit nyhetsvärdigt i dagens underhållnings/åsiktsnyhetsvärdering.

Medias förflyttning till att bli en politisk aktör innebär också att tilltron till deras sanningshalt sjunker dramatiskt. Granskningar blir mer tandlösa och ses som en del av en påverkansaktion som gynnar mediets eget intresse snarare än en oberoende granskning.

OK… Detta kommer bli långt… Får bli en del tre också. Förlåt men denna bakgrund är viktig att förstå. Å förresten strunt i sociala medier, de är inte alls lika viktiga som nyhetsmedia. Sociala medier är en helt annan sak. Man delar saker för att underhålla och visa upp en bild av sig själv man tycker passar bäst och underhåller sin omgivning. Det är inget som helst mått på vad som är varken viktigt eller relevant över huvud taget. Det BORDE nyhetsredaktionerna ha förstått från början.

Å en sak till, allt detta är inte nytt MEN internet gör att det går extremt mycket snabbare. Alla kan släppa ”breaking news” och livesända oavsett hur viktigt något är. Även om drivkrafterna fanns inom redaktionerna förr så fanns den inbyggda trögheten i distribution och produktion som höll emot.

Men vi börjar med Negative Campaigning.

I dagens medielandskap när det är så lätt att fokusera på det chockerande och det blir lätt en freakshow där politikerna är humorlösa parodier på politiker, så har så klart även partierna anpassat sig. Om man inte syns i massmedia så finns man inte. Om man inte bevakas av nyheterna blir man inte vald. Men det leder till att förtroendet rasar för politiker (och alla makthavare i det offentliga rummet) och väljarrörligheten blir allt högre och högre. I USA kanske snarare att man inte röstar alls. I Sverige ser vi att man byter parti på ett sätt man aldrig sett innan. I USA leder det till att man kan snabbare vinna en effekt genom att demobilisera motståndarens sympatisörer. Genom att visa hur värdelös motståndaren är går det snabbare att få en synlig effekt än att visa hur bra den egna kandidaten är. Man hoppas att valdeltagandet på motståndaren skall sjunka. Det har omedelbar mätbar effekt. Det man också vinner är att öka polariseringen och stärka de egna sympatisörernas tilltro till den egna kandidaten. MEN man vinner inte nya väljare på detta.

Det man tar för givet, utan att tänka på, är att man ser demokratin som ett slutet system. Vinner inte motståndaren så vinner man själv. Men i det långa loppet underminerar man hela tilltron till demokratin. Andelen som kan tänka sig att rösta sjunker på detta sätt, och mandatet man har om man vinner, blir svagare och svagare. Den som vinner ett val skall ju leda HELA landet inte bara sina supportrar. Här ser det i USA ut som Trump inte tänker så. Under Coronapandemin har han ju gått ut och sagt att staten kan tänka sig att stötta republikanska delstater men inte de som är ledda av demokrater.

Negative campaining kräver heller ingen insyn i den egna kandidatens strategier. I USA finns det regler för hur finansieringen för en kandidat ser ut. Antingen tar man den statliga finansieringen eller så skaffar man pengar på annat sätt. Men hur mycket pengar man kan få in från en finansiär är begränsad (här har jag glömt alla nivåer och BORDE läsa på men då blir aldrig den här texten klar, så ni får den grova bilden). Att begränsa hur mycket kampanjmedel en kandidat får från en intressent är ju rätt självklart, eftersom vi pratar om personer som kommer att få mycket stor makt och kan förväntas ”betala tillbaka” genom lagstiftning som skulle kunna gynna en intressent. Jag tror inte någon presidentkandidat klarar av att kampanja på de statliga medlen.

Trevor Potter som bl.a. varit ordförande för det federala valsystemet (https://en.wikipedia.org/wiki/Trevor_Potter) berättade för mig att en senator i genomsnitt behöver spendera 50 miljoner dollar i kampanjmedel för att bli vald första gången. Svindlande summor. Säger en del om vilka som blir valda och hur. Obamas första kampanj ställde saker på sin ända. Han lyckades ta in småsummor från miljontals människor i donationer. Långt under gränserna men fick ihop pengar andra kandidater inte kunde drömma om. Och det ”gamla” systemet med färre donatorer och större summor funkade inte.

Men det finns inget som hindrar att en privat aktör på eget håll stöttar en kandidat. Det startades då något som kallas Super PACs (PAC står för Political Actions Committe) där man kunde samla in och spendera obegränsat med pengar för att kampanja för en kandidat. En Super PAC är inte del av kandidatens egen kampanj. Men det krävs enligt reglerna att en Super PAC inte har någon insyn i kampanjen. Detta leder till enligt min erfarenhet att Super PACs oftare jobbar med ”negative campaigning”. Alltså försöka sänka tilltron till motkandidaten. Dessa har enorma summor att röra sig med och behöver inte fundera på samma sätt kring reglerna som styr kandidaternas egna kampanjorganisationer. Det är väldigt långt från hur det ser ut i Sverige.

Nej det detta för långt, det får bli en DEL 3 imorgon känner jag…

Det som är kvar på min lista är:

• Popular vote vs valvinnare
• Att undersöka i USA och hur är det med ”Shy Trump voters”?
• Folkräkningen
• Coronapandemin

Torbjörn Sjöström

VD

Novus