Vi fortsätter att titta i gårdagens undersökning med lite mer resultat. Regeringens uttalande idag kring att Sveriges försvar skulle vara ett försvar för och av folket gör hemvärnet intressant.

14 % av svenskarna har funderat att gå med i hemvärnet. Det är enligt försvarsmakten idag 20 000 hemvärnssoldater, och de rapporteras om att det fått in rekordmånga ansökningar. Men 1 miljon svenskar funderar alltså nu på att gå med i hemvärnet. Svenskarna är mer arga än rädda som jag tidigare noterat. Det är fortfarande 60 % av svenskarna som vill försvara sig. Vi har ändrat lite på frågan för att se om det förändras när den får ett ännu tydligare fokus på väpnat motstånd och att det handlar om Ryssland. Men andelen är fortfarande 6 av 10 svenskar.

Bilden av beväpnad civilbefolkning i Ukraina som kämpar för sitt land är stark. Då är det också intressant att titta på svenskens värdering av skjutskicklighet.

55 % av svenskarna anser att det är ganska eller mycket viktigt att många i civilbefolkningen kan skjuta för att försvara Sverige.

Hur många kan skjuta då? Vi vet att vi har en stark jägarkår och skyttesporten ser ut om man tittar på statistik att vara en av Sveriges största individuella sport. Skyttesportförbunden är också precis som hemvärnet en del av civilförsvaret, plus att vi hade en historik av allmän värnplikt och nu startat igång den.

Nästan varannan svensk har skjutit åtminstone några gånger. 6 % har tillgång till vapen men tränar inte regelbundet, här har vi många av Sveriges jägare, där träningsmöjligheten är rätt begränsad. Antalet skjutbanor är få och blir färre för varje år som går. Men har man vapen och jagar kan man ändå räknas som en ganska god skytt, det krävs en viss nivå för att ta jägarexamen. Sedan har vi 3 % som regelbundet tränar skytte. Det är drygt 200 000 svenskar som regelbundet tränar skytte.

Utöver det har vi 16 % som vill lära sig, alltså nästan 1,2 miljoner svenskar som skulle vilja lära sig skjuta. Lite fler än som funderat på att gå med i hemvärnet.

37 % av svenskarna skulle känna sig tryggare om de kunde skjuta.

Nästan var tredje skulle känna sig tryggare om grannen kunde skjuta. En fråga som nog varit helt orimlig att ställa för några veckor sedan, eller för den delen ens fundera på att ställa.

Så viljan hos väljarna att ha ett försvar av och med svenska folket finns. Frågan är kanske snarare om möjligheten ens kan komma i närheten av folkviljan. Utmaningen här är att vi har under många år sett flera trender som visar på ett minskat stöd från det offentliga samhället. Allt mer ansvar läggs på individen att klara sig. Beredskapsförråden är borta. Svensken skall nu klara sig en vecka själv. Under pandemin skulle man INTE söka vård utan stanna hemma och vänta på att man blev frisk. Försvaret skulle inte ens klara sig en vecka för inte så länge sedan. Så denna reaktion på självförsörjning, att man vill kunna skjuta själv kan lika gärna tolkas som att man inser att man inte kan lita på det offentliga alls lika mycket längre. Något som faktiskt regeringen också i det mesta av sin kommunikation bekräftar. Men då kommer man till andra delen i detta. Hur kommer viljan att finansiera det offentliga se ut om man ändå måste skjuta till varje dag? Hur kommer acceptansen för en hög skatt se ut? Det vi lärt oss från pandemin och även Ukrainakriget, elbilsköpande i klimatets namn osv är att svenskarna är solidariska, vill ha en bättre värld för våra barn och kan inte anses vara egoistiska. Men frågan som snart kommer bli ännu mer aktuell är. Vad är det staten och det offentliga gör? Vem bestämmer egentligen över vem? Och för vems skull gör man vad? Det är mycket viktiga frågor för politiker att adressera under ett valår. Oavsett om det är krig i Europa eller inte. För även en extrem situation kommer snart att anses vara normal. Vardagen kommer finnas i någon form och det är till råga på det ett valår.

Torbjörn Sjöström

VD

Novus