Analys av väljarrörlighet sedan valet 2014

8 oktober, 2017

Analysen är baserad på Novus väljarbarometrar sedan valet 2014, där vi tittat på nettoflöden mellan partier över tid

Sammanfattning

Moderaterna har tappat främst till C nu jämfört med valet 2014, därefter till SD. Moderaterna hade en stund då de växte, sympatisörerna kom då främst från Socialdemokraterna, men det är i princip borta nu.

Dock viktigt att påpekat att väljarna inte har så stora problem att röra sig mellan M och S. Något Reinfeldt visade. Detta finns kvar fortfarande. M och S är faktiskt den största kontaktytan mellan blocken. Rörligheten över blocken mellan de andra partierna är mycket mer begränsade.

Socialdemokraterna har återhämtat det största tappet de haft under denna mandatperiod, delvis vänt de negativa tapp de hade till SD genom hantering av flyktingfrågan och sedan transportstyrelsen.

Centerpartiet kan tacka Moderaterna främst för sin uppgång. Under en period tog de väljare från MP, och det är främst det partiet på det rödgröna blocket som de tagit väljare från. Men då C försvagats i miljöfrågan så verkar även MP väljarna lämnat.

Sverigedemokraterna har sedan valet tagit väljare från båda blocken. Men nu efter sommaren är det främst väljare som röstade på Moderaterna i valet som står för SD:s tillväxt. Socialdemokraterna verkar ha vunnit tillbaka sina väljare genom att hantera flyktingfrågan och transportstyrelsen.

Miljöpartiet har främst tappat väljare inom det rödgröna blocket till S och V. Under en period tappade de över blockgränsen till C, men det ser ut att ha slutat nu, samtidigt som C tappat förtroende i miljöfrågan.

Läs hela analysen här Novus_Analys väljarrörlighet okt 2017

Bakgrund

Det har varit en minst sagt turbulent mandatperiod. Började med problem att bilda regering, en budget som röstades ned, hot om extra val, decemberöverenskommelse, och nu är vi bara i december 2014… Sen fortsatte det med regering som regerade på alliansens budget, SD som uppfattades som enda oppositionsparti, Sverige var en humanitär stormakt med en flyktingutmaning som skulle lösas, det blev en folkrörelse ett tag att lösa detta, men det uppfattades som att staten inte gjorde något alls, regeringen kallade till samling och vi skulle fixa detta tillsammans, som en månad senare blev en flyktingkris med stängda gränser, pga polisen och migrationsverket sa att det behövdes. Nu är vi i december 2015. Invandringsfrågan blir den viktigaste politiska frågan.

Förtroendet för Stefan Löfven som statsminister är lägre än när han var oppositionsledare, och lägre än vad Fredrik Reinfeldt hade när han förlorade valet.

Sommaren 2016 flyktingfrågan är inte längre den viktigaste frågan. Centerpartiet börjar sin tillväxt som hållit i sig till nu.

Moderaterna bjuder in Sverigedemokraterna till samarbete, eller gör dom det? Oavsett så tolkas det så i januari 2017. Krisen för M fördjupas och SD får en bekräftad central roll som oppositionsparti.

Förtroendet för Anna Kinberg Batra har rasat, hon har gått från att vara den med högst förtroende ned till plats 6, endast KD och MP:s ledare har lägre förtroende.

Transportstyrelsen ökar förtroendet och väljarstödet för S och KD. Men KD:s positiva effekt sjunker undan efter sommaren ser det ut som.

Novus analys i Almedalen 2017 visar att valet då kretsade kring tre partiledare och deras partier, S, C och SD. De andra är mycket svagare, de nämns knappt alls bland väljarna när man fokuserar på politiska egenskaper och ledaregenskaper. Men trots det så är topptrion mycket svag, potentialen för en ny stark ledare för ett annat parti är mycket stor. Det ser egentligen inte ut som det spela roll vilket parti denna företräder.

Dock visar denna analys att blocken är i stort sett cementerade, det två partier som är närmast varandra i respektive block och byter väljare är S och M. I sak inget förvånande, detta har vi sett förr, det började sannolikt i samband med att Nya Moderaterna kallade sig det nya arbetarpartiet. Detta lever ändå kvar, dock i begränsad omfattning idag. Under Juholt var detta flöde större. Nu är det SD som som tar väljare från båda blocken, under mandatperioden främst från M och S. En stark dragkraft till partiet är missnöje. Man röstar mot de andra partierna, man efterfrågar ett parti som uttrycker den oro som man känner. Paradoxalt främst för samhället och inte alls i samma omfattning kring individen, även om oron och missnöjet med den egna situationen är större bland SD:s sympatisörer. Det är helt klart så att de oroliga samlas i SD.