Arkiv 2018

Valet är klart, vem var bäst?

18 september, 2018

Igår var jag på en valanalys tillsammans med KG Bergström, intressant på många sätt. Där försökte jag förklara att det inte går att säga vem som var bäst, för att väljarbarometern inte förutsäger framtiden, utan jobbar med nutiden. Hans kommentar var då denna: ”Det hade du aldrig sagt om ni inte var så dåliga”, ”Demoskops och Inizios prognoser var bättre”, ”Hur kunde de fånga förändringar som ni missade?”

Ja, vad skall man säga…

Det var liksom ingen idé att prata mer om det igår.

Vem var bäst då? Undersökningsbranschen vann! Om man tittar på de metoder som har slumpmässiga urval som grund var valresultatet ingen överraskning. Men även om man inräknar de förändringar så var det inte så att man kan säga att undersökningar inte gav en rättvisande bild innan valet, och under denna mandatperiod.

Ni som läser bloggen vet att en undersökning inte är en framtidsförutsägelse. Att Moderaterna och Socialdemokraterna gick upp de sista dagarna. Att vi i Novus väljarbarometer inte kunde se M och S uppgång på torsdagen när vi slutade undersöka. Och vårt mål är INTE att förutsäga valresultatet. Vi är inga spågummor. Det unika i år var väljarrörelsen som skedde mycket sent. KD:s uppgång kom sent, men den såg vi. Däremot uppgången för S och M kom ännu senare.

Men om vi nu struntar i det och tittar på siffrorna. Vem var egentligen ”bäst”?

Genomsnittliga felet brukar vara det man tittar på. Gjorde några grafer här, uppdaterat med de senaste valresultatet.

Undersökningarna är ordnade efter när dom publicerades. VALU och TV4 kom på valdagen. SKOP, och Aftonbladet publicerades den 8 sept, Demoskop, Sifo, Novus den 7:e, Ipsos den 6:e, Yougov den 4:e och Sentio den 31 augusti.

Förresten en not om VALU, den publicerades på valdagen, men datainsamlingen var hela veckan. Den enda som bara hade datainsamling på valdagen var TV4, om jag inte missat något om den.

Det som är mest intressant är Socialdemokraterna. Alla hade för lågt där.

I eftervalsundersökningen kan jag se att det beror på en mycket sen uppgång för S. Efter vi slutade undersöka så gick S upp rejält. Något som var omöjligt att se i undersökningen på torsdagen.

Moderaterna likaså. Alla utom Aftonbladet underskattade M. Varför Aftonbladet inte gjorde det är okart, det kan lika gärna vara slumpen. Att hävda att man har en skameffekt på M tror jag ingen skulle argumentera för. För Moderaternas uppgång kom efter att vi slutat undersöka, enligt Novus eftervalsundersökning.

Att V överskattades är en följdeffekt av att S uppgång inte fångades upp.

I Novus väljarbarometer kan vi även förklara SD:s ”överskattning” genom sena rörelser till M. Skrev förresten om det ett par veckor innan valet. Jag hade med andra ord inte helt fel i min tanke i augusti om att M skulle få stödröster från SD.

Hur är det med metodjämförelser? Alla undersökningar baserat på slumpmässigt urval, mao de som det finns ett vetenskapligt stöd för visade en samstämmig bild. Alla missade M och S sena uppgång, för de förflyttningarna hände efter undersökningarna gjordes. Demoskop hade ytterligare en dags undersökning, vilket kan gjort att de fångade lite mer av förändringen. Eller så är det bara slumpen.

De självrekryterade är mer splittrade. Aftonbladet/Inizio utropade sig själva som vinnare. Äntligen kan vi börja prata om metodutveckling och transparens, skrev Karin Nelsson Inizio på sin Facebook. Förresten, jag skulle verkligen se lite transparens från dem. De har skrivit om att det inte är urvalet som räknas utan det är hur man behandlar datat. Inizios VD har sagt att man måste vikta på åsikter, eller som han sa ”om man gillar chokladglass”. Samtidigt är man jättenoggrann med att säga att man inte gör det i väljarbarometern. Jag får inte ihop det. Man vet inte hur stor panelen är eller vilken svarsfrekvens de har. Inte heller hur de kan bearbeta sin data utan att bearbeta den på annat sätt än vi andra gör med våra slumpmässiga urval.

Inizio är i mina ögon outlayern kring de självrekryterade urvalen. De urval som saknar vetenskapligt stöd. Yougov och Sentio är mer samstämmiga, och påvisar just de ”aktivistbeteenden” som är så lätt att råka ut för om man har en självrekryterad panel. Mao de som vill påverka är mer troliga att vilja vara med för att säga sin mening. Det kan även vara så att man verkligen vill visa hur viktig en fråga är, att man registrerar sig några extra gånger.

Dan Hedlin skrev om detta kring bland annat Inizios panel. Varför det inte syns i deras valundersökning, men samtidigt är så otroligt påtagligt i de andra självrekryterade förstår jag inte. Därför vore den transparensen man pratar om mycket intressant att se.

Vem var bäst då? Undersökningsbranschen vann! Om man tittar på de metoder som har slumpmässiga urval som grund var valresultatet ingen överraskning. Men även om man inräknar de förändringar så var det inte så att man kan säga att undersökningar inte gav en rättvisande bild innan valet, och under denna mandatperiod.

Bara man struntar i att titta på de självrekryterade panelerna. För där har vi problem, delvis att två av dom var extremt missvisande och den som inte var det låg i linje med traditionella metoder. Att säga att någon undersökning var överlägsen någon annan är faktiskt bara fånigt. För det har aldrig varit sant i Sverige. Däremot kan vi konstatera att SD inte underskattades den här gången, och att det är fel att påstå att SD inte kan undersökas i Sverige. Så nu kanske vi slipper höra det tramset. Vi kanske också slipper förklara att ett aktivistbeteende inte kan misstas för att vara folkviljan, utan istället faktiskt lita på den vetenskap som finns.

Visst ska vi jobba med metodutveckling, men att kasta ut fungerande metoder pga någon absurd förändringsvilja är bara dumt.

Torbjörn Sjöström

VD

Novus

 

 

Bortom sannolikhetsurval? Och andra dumheter

15 september, 2018

Ett föränderligt surveylandskap – möjliga strategier bortom traditionella sannolikhetsurval ?

Jag blev inbjuden till den årliga branschdagen i Linköping, och dagen handlar om möjliga strategier bortom sannolikhetsurval. Inledningstalet handlar om ett möjligt paradigmskifte?!?!

Den frågan har fastnat i huvudet. Å ena sidan kan man bara avfärda det som dumheter. Men problemet är att vi nu håller på att översköljas av dumheter. Man skapar falska förutsättningar och fastställer de som det centrala problemet. För det är dumheter.

De ”alternativa” lösningar som finns, är ungefär lika alternativa som alternativ nyhetsmedia. Det är inte alternativ, det är metoder som är långt utanför vad man kan förlita sig på om man vill vara säker på att man har ett pålitligt undersökningsresultat.

Bortfallet anses vara det helt centrala problemet och man konstaterar därför felaktigt att det inte går att efterskapa ett pålitligt sannolikhetsurval. Samma personer blandar ihop åsiktsrepresentativitet, med demografisk representativitet, om det är på grund av okunskap eller illvilja vet jag faktiskt inte.

Man hävdar:

Att bortfallet per definition skulle vara åsiktsmässigt systematiskt, inte slumpmässigt.
Att felmarginaler inte finns längre.

Vi har alltså idag konkurrenter som på allvar både argumenterar för att man inte kan lita på den traditionella kunskapen och vetenskap som finns. Att man inte ens kan säkerställa vilken osäkerhetsgrad man har i undersökningarna. Men samtidigt argumenterar för de helt ovetenskapliga metoder som en lösning på problem (som är extremt överdrivna). Argumentet är att de beprövade metoderna inte fungerar, därför skall man använda obeprövade metoder, som saknar forskningsstöd, och saknar ens en definition av hur säker man är på att undersökningarna stämmer… Logiken haltar fullständigt. Det är inte bara du som läser som ser det.

Konstigt nog så håller man på så. Många i branschen går allt mer mot att släppa kunskapen som finns och försöka gissa sig fram, med om man har tur, anekdotisk bevisföring. Liknande denna: En undersökning baserad på en självrekryterad panel kom lika nära, eller kanske tom lite närmare än de baserade på ett slumpmässigt urval.

Men vänta nu, om det inte går att genomföra undersökningar med slumpmässiga urval, hur kommer det sig då att man är stolt när man kommer lika nära som en sådan?

Hur kommer det sig att undersökningar baserade på slumpmässiga urval fortfarande fungerar?

T.om. när bortfallet är upp till 95 %, mao vara 5 av hundra svara på undersökningen? Så är fallet i USA.

Hur kommer det sig att forskningen kring bortfall inte alls pekar på att det finns den gräns som de som förespråkar självrekryterade hävdar? Alla studier jag sett stödjer snarare det faktum att osäkerheten blir lite större vid högre bortfall. MEN det betyder inte att undersökningen blir helt missvisande.

Hur kommer det sig att när man släpper det slumpmässiga urvalet och istället genomför undersökningar på självrekryterade paneler, kan man genom undersökningarna lura ett helt land. I Sverige att SD skulle kunna bli Sveriges största parti. Något vi aldrig såg i våra undersökningar. Vi såg att SD under en period hade chans att bli näst störst om det varit val just då. MEN inte största parti.

Alltså såhär: Ja undersökningsmetoderna måste anpassa sig efter den tekniska utvecklingen.

Nej det är inte lätt att göra bra undersökningar.

Nej det är inte gratis att genomföra undersökningar.

Nej det är inte rätt lösning att kasta bort det vi vet.

Nej det är inte rätt lösning att låtsas att vi har problem vi inte har.

Om en undersökning MÅSTE korrigeras mot kända åsikter, åsikter som man bara kan få fram genom andra undersökningar, så fungerar inte undersökningsmetodiken.

Nej det är inte ärligt att begära pengar för ”undersökningar” som inte stödjer sig på de metoder vi idag vet fungerar.

Ja man kan arbeta med metodutveckling. Men den metodutvecklingen kan inte sägas fungera förrän den faktiskt kan bevisas fungera. För att bevisa det kan man inte ha en svart låda. Dessa bevis måste ske öppet, men öppen data, och öppna beräkningar. Det finns inga sådana bevis. För den delen, varför ens slösa tid på att försöka. Oddsen är emot en. Varför inte istället lägga energin på att förbättra det vi idag arbetar med. Novus väg framåt är att förbättra, inte börja om från början. Det är verklighetsfrånvänt, och slöseri med energi och pengar.

Tar vi väljarbarometern som exempel kan man inte hävda att man kom närmast om det samtidigt finns flera undersökningar som man kan förhålla sig till som bevisligen funderar, genomförd med metoder som är fastställda att de fungerar. AAPOR konstaterade det i sin rapport om självrekryterade paneler. Nate Silver konstaterade att de pågick ”herding” i USA. De tecken som finns är att man snarare utgår från de undersökningar som finns och sedan låter de ha en stark inverkan på hur resultatet blir när man presenterar en självrekryterad undersökning.

Visst kan det finnas något bortom sannolikhetsurval.

Visst kan det vara kul att laborera och fundera. Men det är snarare så att man behöver förädla och förbättra. Inte kasta ut en välfungerande metod. Gör man undersökningarna korrekt fungerar de i alla länder, olika bra så klart, men där pratar vi om utmaningar av en annan kaliber. Ofullständiga kommunikationer, ofullständiga befolkningsregister etc.

Många misstar dålig metod med att det är omöjligt att göra saker bra. När sanningen är den att det genomförs dåliga metoder för någon ansåg att det inte var värt att göra det ordentligt.

Tyvärr i dagens mediaklimat är åsikter mer värda än fakta, så säger man något provocerande som kittlar fantasin så är det mer värt än den fakta som faktiskt finns.

Men Novus som är ett seriöst kunskapsföretag kan inte syssla med sådant. Vi måste utgå från den kunskap som finns, jag anser att det skulle vara bedrägeri om vi tog betalt för något som inte lutade sig mot den kunskap som finns idag.

Att vi har haft massmedia som slagit på stora trumman baserat på undersökningar som t.om. bryter mot de egna publiceringsreglerna och presenterat helt osannolika siffror för Sverigedemokraternas stöd är faktiskt något som leder till en djup misstro mot demokratin. Det är oansvarigt, och hade det inte varit Metro som varit källan antar jag att viralgranskaren satt tänderna i det…

Men det vore väl bra med lite faktakollar nu. Tex DI:s förstasida där SD kunde bli Sveriges största parti, den var FAKTISKT HELT FEL. Publiceringar som den hade aldrig hänt om redaktionerna följt sina egna publiceringsregler.

Torbjörn Sjöström

VD

Novus

p.s.

jag funderar starkt på att inte gå på årets branschmöte när hela dagen går ut på att prata om en falsk problemföreställning. Trots att jag är inbjuden talare, och har tackat ja. För det är ett hån mot alla seriösa undersökare att ens slösa en hel dag kring ickerelevanta frågor och hittepålösningar

d.s.

Extremt populistiskt av Eu kommissionen att agera på en falsk folkvilja

4 september, 2018

När Eu kommissionens ordförande Juncker hänvisade till att de fått mer än 4,5 miljoner inlägg på sin hemsida kring Sommartidens vara eller icke vara så gjorde man något som jag inte trodde skulle hända så öppet.

– Vi genomförde en omröstning, miljoner deltog och anser att i framtiden bör sommartid råda året runt, säger EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i en intervju med det tyska tv-bolaget ZDF.

Hade man haft en riktig undersökning som visade på en massiv folkvilja, hade det antagligen varit relevant. Men i detta fall då man hänvisar till ”mer än 4,5 miljoner” vilket ju låter som jättemycket, har man i den referensen inga som helst belägg för att det är en folkvilja. Detta krävde att man sökte upp EU kommissionens enkät på internet och sedan fyllde i den. Det är inte en omröstning, om något kan det kalla en stor medborgardialog. Men säger ingenting om folkviljan.

Den snällaste tolkningen är att datt det rör sig om engagerade medborgare som via medborgardialog vill väcka frågan. EU har drygt 500 miljoner medborgare, 4,5 miljoner i det sammanhanget är under 1 %. Vilka går till EU:s sida för att lyfta frågan? Har du som läser detta varit där? Om inte sommartidens vara eller icke vara är en stor fråga för dig är svaret garanterat nej. Vill du inte ändra nuvarande system är det ännu mindre risk att du ens funderat på att gå dit och fylla i enkäten, varför skulle du det? Visste du ens att den fanns? Vem talade om för dig att det ens var en fråga? Om alla inlägg på EU kommissionens websida i frågan är korrekta är det ändå bara under 1 % av medborgarnas åsikt, personer som aktivt vill påverka för en förändring. Det säger ingenting om vad EUs medborgare tycker i frågan.

Men det kan också vara värre än så, att ett inlägg inte alls betyder att det är en människa som gjort det, att en person kan stå bakom stora mängder av röster. När FCC (typ USA:s motsvarighet till svenska PTS) hade en fråga på sin hemsida om nätneutraliteten i USA, fick de in hela 22 miljoner kommentarer på sin hemsida. En enorm mängd inlägg, det måste ju betyda något? Detta användes som ett starkt argument att driva igenom borttagandet av nätneutraliteten i USA. När dessa inlägg sedan studerades bedöms 94 % av dessa falska eller dubbletter. Svindlande 20 av 22 miljoner inlägg bedömdes vara falska. Det går inte att tolka som något annat än en direkt påverkansaktion av grupper som har intresse av att skapa en falsk folkopinion.

Med detta i minnet och det faktum att vi idag har sett skarpa demonstrationer på artificiell intelligens (AI) som själv kan ringa och beställa en pizza eller boka en tid till en frisör. AI kan idag agera som en kundtjänstmedarbetare, mycket svår att skilja från en riktig människa osv. Vi har alltså idag artificiell intelligens som inom isolerade uppgifter kan agera så pass nära ett mänskligt beteende att vi inte behöver märka ens i dagligt tal att den vi pratar med är en dator. Vad finns det för garant för att det ens är människor som har fyllt i denna enkät?

Vad är det som säger att det inte är en direkt påverkansaktion för att skapa en falsk folkvilja?

Hur kan EU kommissionen med Juncker i spetsen vara så extremt oansvarig att han agerar till synes reflexmässigt på en sannolikt falsk folkvilja?

Det enda vi vet här är att 4 miljoner inlägg på en hemsida inte alls går att likställa med EU medborgarnas folkvilja.

Det finns bara två sätt att få reda på folkviljan. Det billigaste och enklaste för att få en bra överblick i frågan är korrekt genomförda opinionsundersökningar, där undersökningsföretaget slumpmässigt frågar medborgarna om deras åsikt i frågan. Eller en folkomröstning. Dock måste förstå att det är två olika saker, en folkomröstning kommer vara definitiv, och medborgarna kommer att försöka bilda sig en uppfattning i frågan under tiden, men den kommer också vara starkt påverkad av politiska kampanjer och liknande vars syfte är att påverka folkviljan. En opinionsundersökning kan ha osäkerheten med att de flesta antagligen inte är insatta i frågan. Men som rådgivande kunskap kring en fråga likt sommartiden och man vill förstå EU medborgarens åsikt i frågan är det bara riktiga opinionsundersökningar som är lösningen. Webbenkäter likt EU:s är vidöppen för aktivism och påverkanskampanjer. Om man agerar på den så är det inte bara populistiskt, utan också ett direkt åsidosättande av demokratins grunder. Man låter de som skriker mest få representera folkviljan.

I detta fall i en perifer fråga som man då låter dominera nyhetsmedia istället för de frågor som verkligen oroar medborgarna. Frågor där EU faktiskt har en central roll, frågor som är globala trygghetsfrågor. T.ex. klimatfrågan, internationella hotbilden och organiserad brottslighet. Istället domineras EU kommissionens mediaavtryck av sommartiden… Är det bilden man vill sätta? Är det verkligen så enkelt att påverka EU kommissionen?

För jag kan inte tolka detta som något annat än ett populistiskt utspel baserat på webaktivism misstolkat av EU kommissionen att vara folkviljan.

Torbjörn Sjöström

VD

Novus

Kan M få stödröster från SD?

23 augusti, 2018

Ja den rubriken fick er kanske att haja till, men det jag funderar på nu är de olika drivkrafter som har lett till att man sympatiserar med Sverigedemokraterna.

Mitt jobb går ut på att försöka förstå drivkrafter, i politikens värld betyder det att man försöker värdera och fundera på hur väljare resonerar. Denna text utgår från några tankar som jag tror finns hos en del av SD:s sympatisörer. Just SD sympatisörernas tankar och vilja är självklart extremt intressanta när de vuxit så fort och många har funderat på orsakerna.

Jag har kallat SD för ett motparti, där de andra är ett förparti, bloggade om det HÄR. Kortfattat, man sympatiserar med partiet till stor det för något av det viktigaste är att stoppa en negativ utveckling. Målet är inte regeringskris, utan att stoppa en upplevd negativ utveckling, sen kan det innebära att man inte stillasittande ser på om det pågår något som man anser är i fel riktning, att fälla en regering som gör fel är inte dåligt då. Men målet för väljarna är inte kaos, målet är att vända den negativa utvecklingen och lämna den kaos man upplever är nu.

När nyhetsrapporteringen och politiken domineras av spelteorier. Vem skall regera med vem? Vem är beroende av vem osv, ser vi att väljarna tänker väldigt taktiskt. Det är inte bara en fråga om att stödrösta på KD för att säkra en starkare Allians eller Moderaterna. Det är också särskilt med tanke på den minoritetsregering och decemberöverenskommelse som lett till stor ilska och besvikelse.

”Varför lät Alliansen de rödgröna regera i minoritet?” Denna fråga innefattar nog en stor anledning till SDs tillväxt. Men decemberöverenskommelsen har också varit en utbildningsprocess för väljarna att förstå de parlamentariska förutsättningarna.
Vilket också lett till att de flesta väljare även de mest inbitna SD sympatisörerna verkar inse att SD inte kommer att sitta i en regering efter valet, även om de skulle önska det. De kan fälla regeringar, men att ta över makten ligger långt borta.

För att stoppa en negativ utveckling räcker det inte att fälla regeringar, Sverige måste ju regeras.
Blir Moderaterna för små kan det ju innebära att de rödgröna kan fortsätta att regera i minoritet pga den praktiska omöjligheten att samarbeta aktivt med sverigedemokraterna. Även om SD är störst kommer de sannolikt inte att bilda en regering.

En SD sympatisör som vill ha regeringsskifte kan stå och väga mellan två alternativ:

1:

Att rösta på SD trots att man förstår att det kan innebära att M och KD (kanske framförallt) blir så pass små att en rödgrön minoritetsregering i praktiken kan regera vidare, vilket innebär att man riskerar att misslyckas med att stoppa den negativa utveckling man är så oroad över.

2:

Välja att rösta på ett parti man inte riktigt litar på. Som man egentligen känner sig sviken av men som ju ändå har en ny partiledare och framförallt inte är den sittande regeringen. Även om det kanske inte blir helt bra, fortsätter det inte att vara lika illa som man tycker att det är nu.

Att rösta på ett parti man egentligen inte sympatiserar med är ju som skulle kunna likställas vid en stödröst. Det speciella här är att man inte röstar för att det egna partiet skall få makten utan för att hindra att den sittande regeringen skall fortsätta ha makten.

Något som ökar sannolikheten för ett sådant resonemang kring stödröstande hos väljarna är ”sanningen” att SD egentligen är större än vad de ser ut att vara t.ex. i Novus väljarbarometer. Med en övertygelse om att partiet är större än det ser ut att vara så är det troligare att fler våga chansa på att rösta på ett regeringsskifte nu istället för på SD. För egen majoritet ser ju inte SD ut att få ens i de mest extrema självrekryterade undersökningarna.

Drivkrafterna bakom varför man röstar för eller emot något är något jag funderar mycket på. Sker detta kan det ske nära inpå valet. Det kan ske på valdagen, efter att alla opinionsundersökningar levererats och vi alla sitter och väntar på valresultatet.

Vi vet att rörligheten av väljare är stor under denna och föregående mandatperiod. SD:s uppgång är ett tydligt exempel, men även tex S och M:s kraftiga upp och nedgångar  under denna och förra mandatperioden.
Jag är övertygad om att förtroendet för politiken som verktyg har sjunkit, läs bl.a. mitt blogginlägg HÄR

Det är detta minskade förtroende som är orsaken till den ökande väljarrörligheten.

Många rösta främst MOT en negativ utveckling istället FÖR en bättre framtid. Om det innebär snabba svängningar eller inte fram till vallokalerna stänger vet jag inte, det vet ingen. Om det innebär att vi kommer se något som ser ut som stödröster till M, vet ingen heller, men jag skulle inte bli jätteförvånad om detta sker.

Å andra sidan skulle jag inte bli jätteförvånad om man ser det omvända, ännu fler besvikna väljare som tar sin tillflykt till SD sent, kanske tom på valdagen, men det scenario är lättare att beskriva och det har pågått nu under ett par mandatperioder, så det lägger jag inte ut texten om.

Det finns så klart andra scenarios som kan ske och sent i valrörelsen. Men just detta scenario funderar jag på mest nu de senaste dagarna. Det kan också vara orsaken till nedgången för SD och uppgången för M i Novus senaste väljarbarometer (LÄNK)

Men det tål att upprepas, opinionsundersökningar är inga prognoser, det är ett nuläge.

Vi vill inte och vi försöker inte förutsäga framtiden. Men vi vet att det människor kan ändra sig in i det sista. En väljarbarometer dagen innan valet har inte gjort några gissningar om hur många som ändrar sig på valdagen.

Jag upprepar detta, opinionsundersökningar är inte ett försök att förutsäga framtiden. Vi undersöker nutiden.

Men visst är det spännande att fundera över olika scenarios? Detta är ett som kan ske, mina tankar kring detta är baserade på vad jag vet om drivkrafterna bland väljarna. Men jag kan så klart ha fel, och det är bara spekulationer om vad som skulle kunna hända.

Torbjörn Sjöström
VD
Novus

Mysteriet med det borttappade förtroendet

22 augusti, 2018

När jaga läste sammanfattningen av vad Ulf Kristersson sa häromdagen om det extremt låga förtroendet för politiker och politik så tänkte jag att det var bra, första gången någon faktiskt refererar till det jag ansett vara kärnan i de senaste fem åren.

Jag skrev faktiskt detta i bloggen förra veckan, innan intervjun med Kristersson:

”Jag ser många tecken på att tilltron för politiken som verktyg att lösa samhällsproblemen uppfattas som svaga. Förtroendet för politikerna är också lågt.”

Läs hela inlägget här: https://novus.se/blogginlagg/mindre-an-en-manad-till-valet-vad-vet-vet-vi-idag/

Men sedan hörde jag och såg lite kommentarer där journalister ifrågasatte att det över huvud taget är så, och jag blev mer och mer förvirrad. För Novus har undersökt, jag har skrivit och föreläst om detta i många år nu.

Ändå verkar ingen hitta dessa undersökningar nu.

En riktigt viktig undersökning i denna frågan var den Novus släppte i februari 2017: Novus om politik 2014 till 2017_slutversion_liten

Detta skrev jag i inledningen, inklusive ett korrfel ser jag nu:

”Undersökningen visar på flera oroväckande tecken. Bara varannan svensk anser att politiken kan lösa de utmaningar som finns i samhället. Endast 18 % håller med i mycket stor omfattning. 75 % håller med om att politiken är mer intresserad av makten än att lösa de politiska problemen. Bara varannan svensk håller med om att politikerna söker makten för att lösa de problem som finn si samhället. 80 % håller med om att politikerna blir mer avskärmade från väljarna.”

En rapport som gick ut till nästan alla redaktioner, men tror den var lite för lång för att det skulle bli några ”breaking news” på den. Men jag tänkte att den borde vara bra som referensmaterial i alla fall.

Sedan lite mer aktuellt är har vi denna rapport som visar att detta inte är en ny företeelse, utan politikers oförmåga att lösa problemen har legat som nummer ett redan 2013, första gången vi tittade på detta, men det har ökat:

Novus Rapport Oro_2018_Omvärlden_201802

Jag har också för mig att jag pratade om det i SVT:s dokumentär länge leve demokratin, i avsnitt två tror jag det var, det kan ses här: https://www.svtplay.se/lange-leve-demokratin

20 mars 2017 skrev jag denna artikel på SVT opinion: https://www.svt.se/opinion/torbjorn-sjostrom-om-valjare

Det är inte konstigt att man blir rädd. Rädd för bristen på probleminsikt, rädd för problemen, rätt för bristen på ledarskap, rädd för att världen håller på att bli galen,”

Jag kan antagligen rada upp en handfull debattartiklar till som berör samma sak, men de är numer bakom betalväggar tror jag, och jag skriver ihop detta lite snabbt från minnet nu ikväll, kommer och tar det som är närmast i minnet.

Detta är en fråga som varit aktuell i antagligen 5 år. Något jag såg höll på att hända redan inför valrörelsen 2014. Men jag har aldrig hört en politiker säga det innan Ulf Kristersson. Även om jag har föreläst om det för lite olika riksdagspolitiker, men inte för Moderaterna.

Det är bra att det lyfts upp, för utmaningen är förtroende nu. Förtroende för politiken som verktyg, för politikerna som förtroendevalda och förtroende för massmedia. De behöver alla inblandade parter förstå. Alla inblandade parter behöver jobba med att återvinna sitt förtroende bland allmänheten, för utan förtroende för massmedia eller politiker så blir det inte mycket kvar av demokratin.

Torbjörn Sjöström

VD

Novus